127 Hours

127 Hours, 2010 av Danny Boyle med James Franco

En sann berättelse om Aron Ralston. Livsnjutaren och äventyrskillen, men också mannen som amputerade sin egna arm med en slö fällkniv, efter att han i 127 timmar har stått med handen fastkilad under ett enormt stenblock.

Jag vet inte vart jag ska börja. Jag minns när det här rapporterades på tvn. Det var några år sedan nu, men sedan dess har han varit lite som en överhängande och undermedveten förebild för mig. En förebild jag egentligen inte vet någonting om, jag vet inte något annat han har gjort en just amputerat sin egen arm för sin överlevnads skull. Han måste ha en livskraft utan dess like.
Det går aldrig att föreställa sig hur han kände men jag har mycket svårt att se mig själv göra vad han gjorde, därför beundrar jag honom verkligen.

Den här filmen lyckas verkligen, verkligen sätta känslan i fokus. Jag lider med honom från början till slut. Han är en helyllekille som älskar att sporta och hjälper gärna andra människor i nöd. En ensam och trevlig medmänniska, en sån man gärna vill ha till hands. Jag lider med honom för att han verkligen inte förtjänar att stå där. Han försöker med allt han kan. Men det finns bara en utväg.

James Franco gör en helt fantastisk insats! Året har inte hunnit bli så gammalt ännu och det väntar många bra filmer, men jag tror inte att jag kommer få se ett sånt bra skådespel på väldigt länge. Jag måste erkänna, jag grät – diskret! – men jag grät verkligen när han äntligen tog sig loss. Ett sånt underbart klimax!

Väldigt bra foto med vackra landskap och som grädde på moset så är musiken i filmen som klippt och skuren (pun not intended). Jag finner ingenting att klaga på. Så för mig är det här en solklar femma som jag garanterat kommer att se igen!

5/5