Insidious (4/5)

Insidious, 2010 av James Wan med Patrick Wilson och Rose Byrne mfl.

Josh och Renai har precis flyttat in i ett stort hus tillsammans med sina tre barn när en av sönerna är med om en olycka på vinden och hamnar i koma. När han några månader senare får komma hem för att vårdas av familjen inträffar en rad oförklarliga och skrämmande händelser. Josh och Renai börjar misstänka att huset är hemsökt, men sanningen överträffar deras vildaste mardrömmar.

Wow! Äntligen en smart skräckis jag verkligen, verkligen gillar. När jag läste texten på omslaget; “Filmen är producerad av Oren Peli, regissören till ”Paranormal Activity”, som blev en av 2009 års mest omtalade skräckfenomen.” så var jag såld. Såld men skeptisk! Redan när filmens titel visas med riktiga 80-tals typsnitt över hela skärmen “INSIDIOUS” så sjönk min skepsism. För att sedan upptäcka att musiken i filmen är de där typiskt sköna stränginstrument-ljuden. Helt fantastiskt!

Handligen känns som en modifierad version av Poltergeist. Ett barn försvinner till en annan dimension och måste hämtas av nån i familjen. Jag gillar verkligen skrämselscenerna. Det är inte alltid så tydligt vad det är som är läskigt, förens du verkligen tittar efter och ser. Inte de vanliga “om hon/han vänder sig om nu så står hon/han näsa mot näsa med ett spöke.”

Ett klockrent mindfuck. Love it.

En solklar 5a i skräck-kategorin. Men det räcker inte riktigt hela vägen för att jag ska belöna den med en 5a rent övrigt.

4/5