Trolljegeren
Trolljegeren, 2010 av André Øvredal med Otto Jespersen och Glenn Erland Tosterud mfl.
Ett gäng studenter undersöker en tjuvjakt på björn men får snart veta att det är mycket farligare saker än så som pågår. De börjar följa efter en mystisk jägare och får snart veta att han egentligen är en trolljägare.
Åh, den här filmen är allt jag hade hoppats på – och mer! Tanken var egentligen att jag skulle boka projektorn i våran pub vi har i kollektivet, men så fort jag fick hem den så kunde jag bara inte vänta! Den är rolig, extremt underhållande och ”lärorik” (kanske inte, men jag fann inget bättre ord). Förklaringarna om trollen är helt lysande och jag blir övertygad att det skulle kunna vara sant. Ju mer filmen utvecklas desto mer får man lära sig om troll. Att det finns olika raser, vad raserna heter, varför de är känsliga för solljus och vad som kan hända om de utsätts för solljus. Vad de äter, hur man lockar dem…
Ja, det som kan vara roligt att veta.
Alla har väl nån gång blivit skrämd av en elak släkting om troll, och på nåt magiskt vis har man fått lära sig att de förstenas när de utsätts för solljus. Alla fina bilder av John Bauer man har sett får plötsligt liv. Troll har ju alltid funnits ibland oss på ett eller annat sätt, och det är det jag tycker om mest med filmen. För att vi äntligen får se troll i vår tid. En helt makalöst skön film tycker jag. Jag älskar sättet de har klämt in några fina allegorier till De tre Bockarna Bruse och Trollmors Vaggvisa.
Klockren handling, jättevackra miljöer och väldigt imponerande animeringar.
Den här skulle alla se som tycker om fabler och sagor!
5/5
127 Hours
127 Hours, 2010 av Danny Boyle med James Franco
En sann berättelse om Aron Ralston. Livsnjutaren och äventyrskillen, men också mannen som amputerade sin egna arm med en slö fällkniv, efter att han i 127 timmar har stått med handen fastkilad under ett enormt stenblock.
Jag vet inte vart jag ska börja. Jag minns när det här rapporterades på tvn. Det var några år sedan nu, men sedan dess har han varit lite som en överhängande och undermedveten förebild för mig. En förebild jag egentligen inte vet någonting om, jag vet inte något annat han har gjort en just amputerat sin egen arm för sin överlevnads skull. Han måste ha en livskraft utan dess like.
Det går aldrig att föreställa sig hur han kände men jag har mycket svårt att se mig själv göra vad han gjorde, därför beundrar jag honom verkligen.
Den här filmen lyckas verkligen, verkligen sätta känslan i fokus. Jag lider med honom från början till slut. Han är en helyllekille som älskar att sporta och hjälper gärna andra människor i nöd. En ensam och trevlig medmänniska, en sån man gärna vill ha till hands. Jag lider med honom för att han verkligen inte förtjänar att stå där. Han försöker med allt han kan. Men det finns bara en utväg.
James Franco gör en helt fantastisk insats! Året har inte hunnit bli så gammalt ännu och det väntar många bra filmer, men jag tror inte att jag kommer få se ett sånt bra skådespel på väldigt länge. Jag måste erkänna, jag grät – diskret! – men jag grät verkligen när han äntligen tog sig loss. Ett sånt underbart klimax!
Väldigt bra foto med vackra landskap och som grädde på moset så är musiken i filmen som klippt och skuren (pun not intended). Jag finner ingenting att klaga på. Så för mig är det här en solklar femma som jag garanterat kommer att se igen!
5/5
The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring
The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring, 2001 av Peter Jackson med Elijah Wood, Sean Astin, Ian McKellen mfl.
Sagan om ringen berättar historien om den unge hoben Frodo, som ärver en tillsynes oskyldig, men magisk ring av sin kusin Bilbo. Frodo får snart veta att dess ursprunglige skapare, den onde trollkarlen Sauron, desperat letar efter ringen. Den lilla tingesten gömmer mäktiga onda krafter som kan göra det möjligt för Sauron att förslava invånarna i landet Midgård. Det finns bara en utväg – att förstöra ringen i Domedagsklyftan. Ett litet utvalt sällskap om nio med hoben Frodo i spetsen ger sig iväg på det ödesdigra uppdraget.
Det här är en sån där rulle jag har sett 5043 gånger och tycker den är precis lika bra varenda gång. Nu var det några år sedan och i väntan på The Hobbit tänkte jag och frugan friska upp minnet lite. Vilken utmärkt film för att hålla sig inne från snöstorm!
Back in the day när jag fick höra att Peter Jackson skulle göra denna film så var jag så sjukt skeptisk, jag trodde han skulle göra ytterligare en b-film i Braindead-stuk. Sen efter ett tag kom en teaser, sen en trailer och jag bara njöt! Full av förväntan. Har nästan samma förväntan nu på The Hobbit. Jag räknade i princip dagar när det var ett år kvar av produktionen. Sen kom dagen då reklamen började rulla på tvn och att den hade biopremiär ett visst datum. Min värld stod alldeles stilla. Jag praktiskt taget hängde på dörren när bion slog upp sina portar. Äntligen skulle jag få ta del av något som jag inte har orkat läsa! Jo, det är sant, jag försökte läsa boken igen efter jag hade läst filmen, men igen orkade jag inte mycket längre än halvvägs. Jag är inget läshuvud direkt.
Jag satt som en fågelholk genom nästan hela filmen och den var bra tametusan hela tiden. Nu minns jag inte hur lång bioversionen var men det kändes som det hela var slut på en kvart. Så uppslukad av en film har jag nog aldrig varit, jag praktiskt taget var i Middle Earth och följde Frodo och hans små vänner hack-i-häl. Jag såg den igen dagen efter. Filmer jag tycker är bra brukar jag ofta vilja se två gånger. Den andra gången när jag vet hur den slutar kan jag koncentrera mig på allt annat andra gången.
Det var en otroligt skön känsla att veta att det kommer två filmer till i samma anda. Jag tror de här filmerna kommer finnas med mig på ett eller annat sätt så länge jag lever.
5/5
K-PAX, 2001 av Iain Softley med Kevin Spacey och Jeff Bridges mfl.
På Manhattans psykiatriska klinik möter doktor Mark Powell en ny patient. Mannen kallar sig Prot, säger att han kommer från planeten K-PAX i en annan galax och att han har rest till jorden med ljusets hastighet för att undersöka vår planet. Till en början verkar det vara ett solklart fall för Mark: Prot lider av vaneföreställningar. Men konstigt nog argumenterar han knivskarpt, utstrålar intelligens och berättar detaljerat om livet på K-PAX. Dessutom har han otroliga kunskaper inom astronomi och kan mer än professorerna och experterna inom området. Hur sjuk Prot än verkar så tycker Mark att hans berättelse verkar övertygande, väldigt övertygande…
Det här är en film som håller mig väldigt varmt om hjärtat. Jag vill nog gärna påstå att det är en av mina absoluta favoriter någonsin. Nu tycker ni säkert att jag tar i, det är precis vad jag vill att ni ska tycka också — för det är sant! Jag älskar den här filmen på alla sätt och vis. Foto, skådespel, musik, handling och twist är så himla perfekt! Prot är så himla intressant och man vill bara att han ska berätta mer om K-PAX och man undrar ”är han verkligen en utomjording?” och ”Hur fasen ska detta sluta?”. Filmen sveper om dig, håller dig kvar och får dig att böla på slutet. Garanterat. GARANTERAT!
Jag har säkert sett den 10 gånger och jag kan se den 10 gånger till för den är så sjukt bra. Jag prisar den här filmen högt!
5/5
Dexter (säsong 5)
Dexter, 2010 (säsong 5) med Michael C. Hall, Jennifer Carpenter, Julia Stiles mfl.
Det är inte så lustigt att den här serien har vunnit två Golden Globe och 26 andra priser och haft sammanlagt 82 nomineringar… För fy fan vad det här är bra. Det här är nog en serie som man antingen hatar eller älskar. Det finns liksom ingenting mittimellan. I den här säsongen får vi lära oss känna ett nytt ansikte i serien, men inte ett nytt ansikte för oss filmtittare. Självaste Julia Stiles från bla. 10 Things I Hate About You. Hon spelar en kvinna som faller offer för några killar som tycker om att plåga kvinnor till döds och konservera dem i stora tunnor. Då griper Dexter in och gör det han gör bäst.
Men givetvis finns det några hinder ivägen. Sin son, sin syster, sin barnvakt och sina kollegor.
Varje avsnitt är bra. Det är helt sjukt! Sista avsnittet är helt perfekt! Det var länge sedan jag satt och bet i naglarna av spänning till nånting annat jag har sett. Jag skriver praktiskt taget det här med små köttiga och blodiga fingerstumpar. Nu väntar jag spänt på säsong 6! Måtte denna fantastiska serie bli en långkörare likt Dallas eller Days of our Lives.
5/5
Scott Pilgrim vs. The World
Scott Pilgrim vs. The World, 2010 av Edgar Wright med Michael Cera och Mary Elizabeth Winstead mfl.
Möt den charmige och arbetslöse Scott Pilgrim. Den 22-årige basgitarristen i det extremt medelmåttiga garagebandet Sex Bob-omb har just mött tjejen i sina drömmar. Bokstavligen. Det enda som står mellan honom och Ramona Flowers är hennes sju onda ex som är på väg för att döda honom…
Redan när Universal Pictures loggan visas i 8-bitar med den tillhörande Nintendo-musiken visste jag att jag skulle älska den här filmen. Det gjorde jag. Det här är nog en av de bästa filmer jag har sett i år! Utan tvekan! Här tas underhållning till en helt annan nivå. Skämten står inte som spön i backen och känns inte så krystade som i en typisk komedi, det ligger lite tanke bakom humorn i den här filmen. Allting är redan så skruvat så det gör ingenting om det skruvar till sig lite mer. När det är som mest skruvat tror man att det inte kan bli mer skruvat, men det blir det. Skådespelet är helt klockrent, musiken är helt strålande och effekterna är helt häpnadsväckande snygga. Den här filmen kommer jag prisa högt- länge.
Närmaste likheten skulle jag nog säga är Kick-Ass, men det är fortfarande jävligt långt ifrån.
Jag ville att den här filmen aldrig skulle ta slut. Jag älskar den.
Michael Cera är som klippt och skuren för den här rollen. Den här nördiga, stela, rädda typen som aldrig har hållit en flicka i handen-karaktären är verkligen hans typ av roller.
”Your new bf is about to get f:ed in the b!”
5/5
The Truman Show
The Truman Show, 1998 av Peter Weir med Jim Carrey och Laura Linney
Truman har ingen aning om att hans underliga hemstad är en jättestudio som styrs med järnhand av en och samme producent/idéskapare. Stadens invånare är betalda Hollywood-skådespelare. Till och med hans sprudlande glada fru är en betald skådespelerska. Så småningom går sanningen upp för honom. Hur han kommer till insikt med sin upptäckt kommer att få dig att gråta och skratta mer än någon annan film hittills har någonsin gjort.
Det här tycker jag är ett typiskt exempel på en film man antingen älskar eller hatar. När jag nämner den i en grupp så säger en del att det är Jim Carreys sämsta filmer. Det är av den enkla anledningen att de inte ser lika mycket film som jag och tror att allt med Jim Carrey är en komedi. Det var nog den första filmen jag såg med Jim Carrey som dramatisk skådespelare mer än en komiker med tusen ansikten. Jag trodde faktiskt själv att jag hade hyrt en komedi, bara för att han var på omslaget. Då brydde jag mig sällan om att läsa på baksidorna av vhs-fodralen. Men jag vart faktiskt väldigt imponerad.
Jag har en knäpp tanke för mig ibland. Tänk om du (jag) är efterbliven eller knäpp på något vis och alla omkring dig vet det, men säger inte det till dig, utan bara spelar med. Den här filmen satte verkligen fart på mina skruvade tankar ännu mer. Filmen gjorde mig något paranoid, men jag kunde inte sluta se den. Under det dygnet jag hade hyrt filmen såg jag den säkert tre gånger. Efter det har jag köpt både vhs och senare dvd och tänker köpa blu-ray versionen såfort jag har tagit mig råd att köpa en blu-ray spelare.
Jag tycker allt med den här filmen är bra. Allt allt allt! Den är konstig, rolig, romantisk, spännande, tragisk och glad. Lysande skådespel och behagligt lång. Jag tycker den är bra rakt igenom.
En film jag har glömt lägga på min 5/5 sida och en film jag brukar rekommendera alla.
5/5
Gökboet (Eng. One Flew Over the Cuckoo’s Nest)
Gökboet, 1975 av Milos Forman med Jack Nicholson, Dean R. Brooks, Danny DeVito mfl.
Jack Nicholson spelar Randle P. McMurphy, en brottsling som föredrar ett mentalsjukhus istället för fängelse och därför spelar psykiskt sjuk. Hans obstruktivitet och svårighet att lyda order smittar snabbt av sig på de andra patienterna. Han tänker inte tolerera att människor nerdrogade ska smyga omkring i sina morgonrockar när det pågår ett basebollsslutspel utanför murarna! På ena sidan står McMurphy, på den andra den vältaliga sköterskan Ratched. Varje patients öde står på spel i deras duell…
Det stog mellan Grown Ups och Gökboet ikväll… Valet var självklart. Jag kan kräkas på Adam Sandler & Co. och hans jävla kiss-och-bajs humor. Klassiker som jag vet är bra går alltid före, allra helst alltid före Adam Sandler.
Det här är en sån film man kan se hur många gånger som helst. Jag har inte gjort det på säkert 5 år nu, så nu var det dags igen. Jack Nicholson spelar en hyperaktiv pajas med sån glans att jag nästan häpnar. Hans relation till patienterna växer sig starkare och han är i grund och botten en sån otroligt fin människa och lyser upp patienternas vardag varje dag. Tills en dag då saker och ting spårar ur och hans livssituation tar en helt annan vändning. Kan man minst sagt säga. Det är en liten kille med i filmen som jag kände igen så himla väl, men kunde inte sätta fingret på vem det var. Jag kollade upp det och det visade sig vara en väldigt ung Danny DeVito.
Det här är också en sån film man inte skulle kunna föreställa sig göras idag. 1975 var kanske övervakningskameror och avancerad teknik en lyx som bara ansågs som en fluga. Det som händer i filmen skulle ju aldrig fungera i dagens läge. Nånting skulle ju ge ifrån sig en signal bara man fes. Det gör den här filmen så magisk. Mycket av det här skulle säkert kunnat ske -då.
Det finns inget med den här filmen som inte är bra. Skådespelet framför allt är ofelbart.
5/5
The Godfather II
The Godfather: Part II, 1974 av Francis Ford Coppola med Al Pacino, Robert De Niro, Diane Keaton, Robert Duvall mfl.
I ”Gudfadern del II” skildrar regissören Francis Ford Coppola dels hur en ung Don Vito, otroligt välspelad av Robert De Niro, kommer till makten, dels hur Michael (Al Pacino) blir ny maffiaboss. Coppola har samlat många av de begåvade skådespelare som medverkade i ”Gudfadern” och producerat en film som fått enormt stor betydelse i filmhistorien, och som otvivelaktigt är den bästa uppföljare som någonsin gjorts. Robert De Niro belönades med en Oscar®* och filmen fick sex Oscar®-priser, bland annat för Bästa Film 1974.
Jag saknar ord. Jag vet inte ens vad jag ska skriva. Precis som med första filmen satt jag till och med kvar och tittade hypnotiserat på eftertexterna och lyssnade på gudfadern-melodin. Det är helt otroligt hur mycket herr Coppola lyckas pressa in på 200 minuter, det känns som man har följt familjen Corleone i en evighet. Jag har verkligen inte något mer att säga. Det här är film när det är som bäst.
6/5
The Godfather
The Godfather, 1972 av Francis Ford Coppola med Marlon Brando, Al Pacino, James Caan, Robert Duvall, Diane Keaton mfl.
Det storslagna mästerverket med Marlon Brando i den Oscar®-belönade rollen som familjen Corleones överhuvud. Francis Ford Coppola målar upp ett skrämmande porträtt av den sicilianska klanens uppgång och nära nog fall från tronen i USA, och balanserar på ett mästerligt sätt historien mellan Corleones familjeliv och den brutala kriminalitet de är inblandade i. Denna gripande, briljanta film är baserad på Mario Puzos bästsäljare och bjuder på fantastiska skådespelarinsatser. Filmen vann tre Oscar®, bl.a. Bästa film 1972.
Jag vet inte hur jag ska börja bortförklara mig varför jag inte har sett den här filmen tidigare. Jag tänker inte ens försöka, jag säger som det är. Det här är en film som fortfarande var väldigt gammal innan mitt filmintresse började sätta fart på allvar. Jag hade många filmer jag hellre ville se och trodde faktiskt att just denna var bäst på sin tid, den fanns i mitt huvud ofta men glömdes lätt bort. Nu har jag tagit mig i kragen och slagit mig ner i soffan och sett den.
Att den skulle ha varit bäst på sin tid är så fel det bara kan bli.
Nu i efterhand så blir jag nästan arg på mig själv för att jag inte har sett den förut, och att det här skulle ha varit minst 10:e gången jag såg den. För sjuhundan vad den var bra. Filmen hade ett ganska långsamt, men mycket behagligt tempo som kompenserar med helt fantastiska dialoger istället, som i sin tur utvecklar mer av familjen och dess historia. En historia man blir helt omsluten av och bara vill veta mer om. 175 minuter smalt som smör i solsken och jag ville bara ha mer och mer. Till min stora glädje vet jag ju att det finns två filmer till. Men till min stora besvikelse är ju inte Marlon Brando med i någon utav dem. Den är så brilliant gjord att jag nästan får gåshud. Om alla filmer hade skådespelarinsatser som Al Pacino och Marlon Brando hade i denna så skulle det inte finnas några dåliga skådespelare. Allt skit som Hollywood lyckas pressa ur sig skulle inte finnas och vi skulle ha mycket enklare för att välja film.
Den klassiska scenen med hästhuvudet i sängen har jag alltid trott var ett låtsashuvud, tills jag såg scenen! Efter filmen så tittade jag på iMDBs trivia – Här är man hängiven minsann och använder ett riktigt avkapat hästhuvud! Jag kan inte komma på en enda film som har använt ”äkta vara” och jag tror det skulle bli mycket svårt att få göra det i dagens läge.
Jag vet inte mer vad jag ska säga, jag är helt förtrollad och så fort jag får en lugn stund så ska jag se uppföljarna med all min uppmärksamhet. Är du som jag och inte har sett The Godfather så rekommenderar jag dig verkligen att se den.
6/5 Den här är en kategori helt för sig själv.
Goodfellas
Goodfellas, 1990 av Martin Scorsese med Ray Liotta, Robert DeNiro och Joe Pesci
Henry Hill växer upp på 50-talet med en dröm – att bli gangster. Han lierar sig med bossen Paul Cicero och blir vän med Tommy De Vito och den lite äldre Jimmy Conway. De tre tillbringar all tid tillsammans och med åren tar de sig högre upp i hiriarkin. På 70-talet begår Jimmy och Tommy det största rånet i landets historia, men blir paranoida och börjar metodiskt ta livet av alla som hade något med det att göra. Henry börjar också på eget initiativ smuggla och sälja kokain bakom ryggen på Cicero.
Efter att ha spelat igen Mafia II vart jag så himla sugen på att se en gammal maffia-rulle och då stog det mellan Goodfellas och Gudfadern (som jag inte har sett! skäms!), jag valde Goodfellas för den har jag sett några gånger förut och visste att det var ett säkert kort. Det var väldigt länge sedan jag såg den och tyckte det skulle vara kul att se den nu när man är lite äldre och mer filmintresserad. Är den verkligen så bra som det sägs? – Ja!
Är det nånting jag är riktigt svag för så är det filmer med en berättelseröst, och Ray Liotta har världens bästa berättelseröst. Jag kunde inte slita mig en sekund. Den är så himla intressant och stundvis otroligt rå. Joe Pescis karaktär Tommy DeVito är mannen med världens kortaste stubin och jag bara hatar honom. Karaktären, inte skådespelaren. Han har fan inte alla indianer i kanoten. Helt otroligt att denna människa en gång har levt och gjort det som han gör i filmen. Jag har fått reda på att Scorsese gjorde en liten miss med hans karaktär. Mannen som Tommy DeVito spelar var i verkligheten en stor jävla lufs och inte alls så liten och gnällig som Joe Pesci. Lite kuriosa sådär. Den enda som lever än idag är Ray Liottas karaktär Henry Hill.
Det här är utan tvekan en av de bästa filmerna jag någonsin har sett.
5/5
Harry and the Hendersons
Harry and the Hendersons (aka ”Bigfoot”), 1987 av William Dear med John Lithgow och Melinda Dillon mfl.
Familjen Henderson kör in i ett apliknande monster på väg hem från semestern. De fruktar att han är död, men kan ändå se guld och gröna skogar i fyndet av Bigfoot. De fraktar hem Bigfoot och får snart inse att han lever, de fäster sig vid monstret, eller Harry som de kallar honom och han blir som en medlem i familjen, vilket vållar en hel del problem.
Jag vart överlycklig när jag hittade den här, jag har letat som en galning efter den! Jag såg den här när jag var liten, flera flera gånger. Den var så himla bra! Jag kunde inte vänta med att se den. Jag slog på den direkt idag, det är söndag förmiddag och regnet står som spön i backen. Vilket suveränt tv-tittar väder på en sån go gammal klassiker!
Jag blev förvånad över hur bra bigfoot kostymen är än idag och den var precis lika härlig som jag minns den! Det är ju lätt hänt annars att man förstör goda minnen av en film genom att se den igen 20 år senare. En helt underbar klassiker tycker jag. Typisk 80-tals-familje-äventyr med glada melodier och lurviga skämt på barn-nivå, inga svordomar och onödigt våld. Bara en fin film mellan människa och ”djur” (?). Skådespelet är som väntat i en sådan film -kanske inte på topp, men helt klart godkänt och musiken är som jag nämnde -glad.
Jättehärliga vyer över den amerikanska vildmarken är också väldigt fint.
Jag vet att många inte kommer att hålla med mig nu, men för mig är det här en nostalgitripp som jag bara måste ge en femma!
5/5
American Beauty
American Beauty, 1999 av Sam Mendes med Kevin Spacey och Annette Bening mfl.
Lesters fru hatar honom, hans dotter Jane föraktar honom och hans chef planerar att sparka honom. Så Lester beslutar sig för att göra lite förändringar i sitt liv: ju mer frihet han får, ju gladare kommer han att bli, vilket är ännu mer frustrerande för hans fru och dotter. Men Lester ska få lära sig att den ultimata friheten kostar det ultimata priset.
Rotade fram en gammal klassiker. Frugan hade sett en trailer på den på tvn och tyckt att den var länge sen man såg. Vi missade att se den på tv, så vi såg den på dvd istället! Jag hade faktiskt glömt mycket utav den, jag minns att jag tyckte den var otroligt bra, men mycket mer än så var det inte. Men nu har den åter igen intagit en viktig plats i min All-time Favorite-låda.
Det finns så mycket i den här filmen som man önskar att man någon gång skulle få chansen att göra eller säga, men att man är för feg. Bara den biten tycker jag är rolig. Kevin Spacey spelar så fruktansvärt bra häri också, jag kan inte tänka mig någon annan som skulle varit bättre för rollen. Allt är bara så bra rakt igenom. Berättelsen, karaktärerna, upplägget, slutet och den är bra nästan precis rakt igenom.
5/5
Dexter
Dexter, 2006 av James Manos med Michael C. Hall och Jennifer Carpenter mfl.
Möt Dexter Morgan. På dagarna är han en blodsplatter analytiker för Miami Metro Police. Men på natten – tar han på sig en helt annan personlighet; seriemördare. Men Dexter är inte din vanliga seriemördare som bara dödar människor på måfå. Han väljer offer efter en mycket produktiv och precis ”moral” han lärde sig av sin avlidna far Harry och utförs mycket noga under varje mord.
Det här är min absoluta favoritserie någonsin, vill jag nog påstå. Det har lite av allt, men framför allt en helt känslokall huvudrollsinnehavare!I första säsongen får vi träffa Dexter för första gången och man får en bild av hur han blev som han blev och hans relation till sin far. Hans far, Harry började upptäcka att Dexter hade nån fixering vid att döda djur och Harry var rädd att det skulle gå över till människor. Harry lär honom att döda ”rätt” människor – det som förtjänar det och hur man inte blir upptäckt.
Redan efter första avsnittet så var jag hooked! Det är sådan mörk humor jag bara älskar. Man får ibland höra Dexters sinnessjuka men poetiska tankar med hans egna röst som voiceover.
Det sänds på Showtime i USA, det verkar inte vara nån kanal som censurerar så räkna med mycket blod och bröst. Bara en sån sak!
Men det är inte vidare blodigt, allra helst inte i säsong 1 för då ploppar det upp lik överallt som helt har tömts på blod och Dexter blir helt förbryllad och besatt av att hitta mördaren.
Skön twist på säsongsavslutningen!
Jag har följt alla säsongerna som religöst och det blir nästan bara bättre och bättre.
Säsong 5 börjar nu i slutet September.
5/5
The King of Kong: A Fistful of Quarters
The King of Kong: A Fistful of Quarters, 2007 av
Seth Gordon med Billy Mitchell och Steve Wiebe mfl.
Under det tidiga 1980-talet satte legenden Billy Mitchell ett rekord i tv-spelet Donkey Kong vilket höll i 25 år, tills skolläraren Steve Wiebe knäckte honom. Detta satte igång en enorm konspirationsteori om fusk och det enda sättet att kröna mästaren var en ny tävling…
Vilken underbar dokumentär! Vuxna karlar som spelar gamla 80-tals spel, framför allt Donkey Kong. Vilka sköna karaktärer! Billy Mitchell, världsmästaren i Donkey Kong har bitches överallt som snokar åt honom. Billy är ett sånt jävla prakt-rövhål som lever på sin titel som världsmästare och slänger ur sig massa töntiga jävla citat hela tiden. Det störde mig så förbannat. För hans utmanare, Steve, 25 år efter Billys rekord försöker verkligen få kontakt med honom på ett schysst sätt, men han ignoreras med dryga kommentarer…
Man kan inte tro att det här är på riktigt, men det är det. Det är fan på liv och död.
Du måste se den här om du vill varva ner med en dokumentär.
5/5
Inception
Inception, 2010 av Christopher Nolan med Leonardo DiCaprio
Don Cobb har en unik förmåga att stjäla information direkt från källan, när hans offer är som mest sårbara – i drömmen. När det gäller företagsspionage är Cobb en legend, men det är ett rykte som kostat honom alla möjligheter till ett vanligt liv och som håller honom på ständig flykt. Nu har han erbjudits en chans att vinna sitt liv tillbaka, om han lyckas med ett sista jobb. För det krävs att han ska tänja gränserna för vad han kan för att lyckas med något ingen tidigare kunnat göra: plantera information i ett annat medvetande.
Jösses Amalia! Den här var underbar! Den innehöll precis allt jag önskar utav en film. Bra skådespel, klockren musik, helt lysande foto och ett rejält mindfuck till handling och en twist på slutet! Jag var helt salig under nästan hela filmen. Jag önskar bara att jag inte hade blivit pissnödig den sista halvtimmen. Jag kunde inte riktigt koncentrera mig och ville absolut inte börja tränga mig fram i biosalongen så nära slutet.
Men ja… Den här var värd guld och kommer lätt att se den flera gånger när den kommer i HD! Christopher Nolan är min nya favoritregissör!
5/5
Romeo + Juliet
Romeo + Juliet, 1996 av Baz Luhrmann med Leonardo DiCaprio och Claire Danes
Detta är Baz Luhrmanns version av William Shakespeares klassiska kärlekshistoria och den är bra, nästan trollbindande! Leonardo DiCaprio och Claire Danes porträtterar Romeo och Juliet, det unga kärleksparet. Det enda som är ändrat från originalmanuset är att det utspelar sig längre fram i tiden.
Denna version av världens mest tragiska kärleksaffär är oförglömlig!
Kom att tänka på den här för några dagar sedan när jag stod och rotade i min dvdsamling. Tänkte att jag skulle lägga in den här! För den som inte har sett den redan och vill ha en lite modernare version av Romeo och Julia – go for it! Den är hur bra som helst. Jag älskar hur de kallar sina pistoler för svärd och att de har behållit Shakespeares ”språk”.
En av mina all-time-favorites. Finns inget dåligt. Bra skådespel, handling, foto och musik!
5/5
Repo Men
Repo Men, 2010 av Miguel Sapochnik med Jude Law och Forest Whitaker
Filmen utspelar sig i en nära framtid där du kan köpa artificiella organ på avbetalning. Remy - anställd vid ett företag som tillverkar artificiella organ, återhämtar organ vars ägare inte har följt sin avbetalningsplan på ett känslokallt och blodigt sätt. Efter en olycka har Remy ovetandes fått ett nytt hjärta implanterat. Det visar dig dock vara allt annat än gratis…
”For a price, any organ in your body can be replaced. But it can also be repossessed.”
Den här rullen var klockren! Helt magnifik! Precis min stil. Helt morbid, helt skruvad och mörk humor.
Jag gillar både Jude Law och Forest Whitaker och den här gången svek dom mig inte heller.
Fläckfritt skådespel! Jättebra och ihållande story, helt underbar musik och lysande foto.
Gillar du knäppa, blodiga, framtidsfilmer med mycket våld, en gnutta kärlek och en superskön twist på slutet så är den här ett givet val!
Jag satt som klistrad i 119 minuter och letar i skrivande stund efter ett soundtrack! Se!
5/5
The Jacket
The Jacket, 2005 av John Maybury med Adrien Brody och Kiera Knightley
Gulfkriget 1991. Jack Starks överlever ett pistolskott i huvudet men drabbas av minnesförlust, vilket betyder att han inte har något att sätta emot när han efter hemkomsten till Vermont blir anklagad för mord. Han blir inlagd på en sluten avdelning på ett mentalsjukhus och utsatt för en ny, kontroversiell typ av behandling. Starkt påverkad av hallucinogena medel reser han till framtiden, där han träffar Jackie. Hon har nyckeln till det mörka förflutna som Jack inte kan minnas. Och när hon inser att Jack är fyra dygn från sin egen dödsdag blir de tvungna att tillsammans försöka undgå det oundvikliga.
Det här är en av mina absoluta favoritfilmer. Jag såg den ikväll igen tillsammans med min fru i brist på underhållning på teve och övrig filmtorka. Jag älskar den på alla sätt och vis, den påminner lite om två andra favoritfilmer, 12 Monkeys och The Butterfly Effect. Båda är lite av ett mindfuck. 12 Monkeys är fortfarande lite knepig att förstå kan jag tycka och Butterfly Effect går inte riktigt ihop. Den här filmen gör det på nåt mirakulöst sätt, och fyller i luckorna man tror att man inte begriper på ett bra och förståeligt sätt. Du sitter inte som ett frågetecken efter filmen som exempelvis… The Box! (idiot-film)
Har du missat den här filmen och tyckte om Butterfly Effect och 12 Monkeys och övriga filmer som har nånting med att förflytta sig i tiden så är den här ett givet val!
Adrien Brody är suverän, manuset är nästan perfekt och den har spänning, kärlek och lite mysterium. Klockren!
5/5
The Imaginarium of Doctor Parnassus
The Imaginarium of Doctor Parnassus, 2009 av Terry Gilliam med Jude Law, Heath Ledger, Johnny Depp mfl.
The Imaginarium of Doctor Parnassus är en fantastiskt saga om doktor Parnassus och hans extraordinära Imaginarium, hans resande teatershow där publiken får en oemotståndlig möjlighet att besöka sin fantasi genom en magisk spegel – för att sedan välja mellan himmel eller helvete.
Parnassus är välsignad med gåvan att styra andra människors fantasi men bär på en mörk hemlighet. För länge sedan slöt han ett avtal med djävulen, och djävulen har nu kommit för att hämta sin delav avtalet – Parnassus 16-åriga dotter…
Som jag har väntat på den här filmen, det är helt sjukt! Kul att se Heath Ledger igen, trots att han är död. Freaky värre. Han dog tydligen under inspelningen och projektet sköts upp flera månader, tills Jude Law, Johnny Depp och Colin Farrell bestämde sig för att spela Heaths rollfigur, och efter lite ändringar i manuset så spelar alltså alla fyra samma karaktär – Tony. Filmen är naturligtvis tillägnad Heath Ledger. Om inte det skulle vara nog så skänkte Depp, Farrell och Law sina inkomster ifrån filmen till Heaths dotter Matilda. Vackert.
En fest för ögat men en riktig kamp för örat. Jag hade emellanåt väldigt svårt att hänga med i vad dom säger, antingen är det skägg mummel eller konstiga röster överröstat av teatermusik. Jättebra insatser av Jude Law, Johnny Depp och Colin Farrell. De spelade Tony väldigt bra allihop och karaktären kändes som enig. Handlingen är helt underbar och ett riktigt härligt mindfuck. En film alla borde se – tycker jag!
5/5
Shutter Island
Shutter Island, 2010 av Martin Scorsese med Leonardo DiCaprio och Mark Ruffalo mfl.
Sheriff Teddy Daniels och hans nye partner Chuck Aule kallas till Shutter Island för att undersöka det osannolika försvinnandet av en genialisk kvinnlig massmörderska, som tycks ha rymt från ett låst rum på det ogenomträngliga Ashecliffe Hospital.
Snart förstår de båda poliserna snart att inget är som de först trott.
Oj oj oj, det här är bra. Skitbra. Men säg det till min fru som somnade efter halva filmen! Vem sa att det skulle vara en skräckis? Den här är ju bara extremt jävla tragisk. Men det bästa med den är att det inte visar sig hur tragisk den egentligen är förens de sista 15 minuterna. Jag älskar när sanningen i filmen vecklas ut framför en och visar hur saker och ting egentligen gick till. Lite skön Cluedo-känsla i början. Lätt handling med lagom underhållning hela tiden. Det händer inte för mycket på en gång och ändå blir det inte alldeles för tråkigt. Perfekt. Suveränt skådespel och klockrent regi av Martin Scorsese.
5/5
The Dark Knight
The Dark Knight, 2008 av Christopher Nolan med Christian Bale och Heath Ledger
Nu har den mörke riddaren bestämt sig: han ska en gång för alla få ett slut på den organiserade brottsligheten i Gotham City. Till sin hjälp har han polischef Jim Gordon och åklagare Harvey Dent – och de visar sig vara en sällsynt bra brottsbekämpartrio. Men de stöter snart på patrull, då den genialiske mästerskurken Jokern träder in på spelplanen. Han skapar snabbt total anarki i staden och tvingar Batman farligt nära fel sida av lagen.
Här har vi en film som inte kräver någon större presentation, de flesta har redan sett den och de flesta älskar den. Jag är en av dem, men insåg att jag inte hade lagt in den på bloggen. Jag gillade Batman: Begins, jag kände verkligen efteråt att det här var början på en ny, råare och hårdkokt Batman. Visserligen var Begins ganska långdragen, men jag insåg att det var ett långt, helt fantastiskt förspel till The Dark Knight.
Du kan se The Dark Knight utan att ha sett Begins, du går inte miste om så mycket av handligen, men av historien. Jag skulle rekommendera dig att se Begins först.
Christian Bale är klockren som Batman, men Heath Ledger är ännu mer klockren som Jokern. Det är ett evigt tjat om hur bra han är, och man kan tyckas sympatisk för hans tragiska bortgång i samband med premiären. Jag har sympati, men det påverkar inte min uppfattning om hans prestation som Jokern. Det är fantastisk, på alla sätt.
Det är så jävla bra! Man bara väntar på nästa scen med Jokern, och vad han ska hitta på för galenskap härnäst.
Jag såg den med min fru på biopremiären och jag måste säga att den var strået vassare än vad jag hade väntat. Därefter har jag sett dvd-versionen och hd-versionen säkert 5-6 gånger. Den är så gripande, den har världens tempo. Helt sjukt bra rollprestationer och suverän musik och Gotham City har aldrig sett så jävla bra ut!
Om du inte redan har sett den, och du sitter och vill se en film med fart och action, så är den här ett givet alternativ!
5/5
The Mist
The Mist, 2007 av Frank Darabont (efter en novel av Stephen King) med Thomas Jane
En vanlig höststorm trodde de flesta, men i spåren av stormen kom en dimma, en dimma så tjock att man inte ser fötterna nedanför sig. David Drayton med sin 5-årige son Billy blir när dimman anländer instängda i ett snabbköp tillsammans med de andra panikslagna byborna. Varför kommer ingen hjälp? Varför kommer ingen som går ut tillbaka?
Jag älskar mystiken i den här filmen, den håller nästan hela vägen från början till slut. Hade jag varit instängd i ett snabbköp – av alla ställen – för att hålla mig undan en okänd ondska så skulle jag vara rätt nojig! Jag tänkte faktiskt inte se klart filmen efter jag hade sett den första specialeffekten. Det ser ut som nånting från 1977! Men jag är så glad över att jag såg färdigt den ändå, för det var tydligen bara den enda effekten som var dålig. Det blir mycket, mycket bättre. För mig så sjunker intresset för en film från 2007 som har dåliga effekter och ganska okända skådisar, då betyder den att den är mindre påkostad och då automatiskt dålig. Det är fel, men sån är jag!
Skådespelet är trots allt väldigt bra! Vad jag kan komma på nu, känner jag bara igen Thomas Jane från The Punisher.
Det var ett tag sedan jag såg den, men ville lägga upp den här.
Ångestladdad musik, Dead Can Dance – The Host of Seraphim är perfekt!
Liten varning utfärdas för känsliga tittare att slutet är bland det mest ångestfyllda som mitt öga har någonsin har skådat.
Jag vet några som har mått dåligt i flera dagar efter de har sett filmen.
Underbar film!
5/5
Up in the Air
Up in the Air, 2009 av Jason Reitman med George Clooney och Vera Farmiga
Ryan Bingham – en ständigt kringflackande expert på att avskeda människor. När hans luftburna livsstil hotas av möjligheten att säga upp personal via videokonferenser tvingas Ryan ut på en resa för att visa värdet av det han gör. ”Stockholms Filmfestival”
Äntligen bryts mitt eländiga dåliga-filmer-maraton in på det nya året! Ååh, så bra det här var! Först vill jag bara påpeka att jag är den första som skaffar Soundtracket till den här filmen så fort det kommer ut. Härlig sånger framförda med akustisk guitarr nästan hela tiden. Det tycker jag om. Mumma! Jag känner också att ingen skulle kunna gjort rollen lika bra som George Clooney. Han är så jävla perfekt för den här.
Handligen är jättebra och det går upp som ett ljus för en lite då och då, och man kanske ska inse vilken tur man har om man har ett jobb. Jobbet är ju i grund och botten allas stöttepelare och grunden för ett bra och lyckligt liv. Stundvis tragisk men ändå lite med glimten i ögat.
Den här skulle jag rekommendera till alla… Utom min bror. Idag skickade han en lång lista med skräck och slasher filmer och undrade om jag kunde rekommendera någon…
