The Social Network (4/5)
The Social Network, 2010 av David Fincher med Jesse Eisenberg mfl.
En sen kväll 2003 sätter sig Harvardstudenten och dataprogrammeringsgeniet Mark Zuckerberg ner vid sin dator och börjar intensivt jobba med en ny idé. Ur allt bloggande och programmerande föds vad som snabbt ska komma att bli ett globalt socialt nätverk och en revolution inom kommunikation. 500 miljoner kompisar och bara sex år senare är Mark Zuckerberg den yngsta miljardären genom tiderna, men framgången leder till både privata och rättsliga komplikationer.
Jag har helt glömt bort att se den här, och av en slump när jag letade efter nånting helt annat ramlade den här fram. Jag vet inte varför jag inte har sett den. Jag har sett läst andras recensioner och den ska tydligen vara väldigt bra. Så, helt enkelt -jag vet inte varför jag har dröjt.
Den var iallafall väldigt bra. Men när jag pratar med min bror om den så säger han att han tyckte den var väldigt seg. Men jag tyckte den var intressant nästan hela tiden. Så det beror väl lite på vad man tycker är intressant. Jag är personligen helt facebook-skadad. Jag skyller på att jag har hela min familj utspridd över hela landet och att det är ett alldeles ypperligt sätt att hålla kontakten på. Sen att jag uppdaterar min status 600 gånger om dagen från mobilen med meningslöst dravel är en annan femma.
Jag tycker om biografier, just i det här fallet när det handlar om en produkt som jag så flitigt använder själv. Jag fann det hela väldigt intressant, att se hur idén kom till, hur den bearbetades och är idag ett av internets största fenomen. Lysande skådespel. Kanske inte några speciella skådespelare som jag själv känner till så väl förutom Eisenberg och Timberlake (som för övrigt också gjorde väldigt bra ifrån sig).
Lysande!
4/5
Kill the Irishman
Kill the Irishman, 2011 av Jonathan Hensleigh med Ray Stevenson, Vincent D’Onofrio, Val Kilmer och Christopher Walken mfl.
En sann berättelse om Danny Greene, en rå irländsk skurk som arbetade under maffian i 70-talets Cleveland.
Ok, så här ligger det till. På sista tiden har jag haft mycket arbete och vår ISP strulat och som grädde på moset så har datorerna havererat en efter en, så nu har jag fått tummen ur — och samlat ihop fungerande delar från datorerna och byggt ihop en ”ny”. Det har inte blivit så mycket film på sista tiden, häromdagen såg jag nån Sandler-film som jag har glömt namnet på (så bra var den).
Sen äntligen fick jag tag i den här.
Jag såg en trailer i förbi-farten för bra länge sen, det blir mycket i förbi-farten när man har två småttingar hemma. Det där mer noggranna undersökningar om filmer och hitta ytterligare information – finns inte längre. Jag hade ju hoppats att den här skulle vara nån Guy Richie liknande film, men så var kanske inte fallet riktigt. Men jag vart inte så himla besviken ändå. Den är intressant och rå ändå, med en liten gnutta humor här och var.
Jag vet inte om det bara är jag som tycker det här men; organiserad brottslighet verkade lite mildare på 70-talet än vad den gör idag. Idag känns det som det inte finns några gränser, man läser om nån stackare som har fått sin familj mördad och sånna hemskheter. <— Helt onödig spalt. Jag skrev innan jag tänkte.
En helt okej film om man tycker om sk. sanna berättelser.
3/5
The Fighter
The Fighter, 2010 av David O. Russell med Mark Wahlberg och Christian Bale
Handlar om boxaren ”Irish” Micky Wards osannolika väg fram till världsmästartiteln i lätt weltervikt. Hans Rocky-liknande framgång handleddes av hans halvbror, Dicky. Dicky, som tidigare också var boxare, är Irish tränare efter att han har lyckats vända sitt liv efter att nästan ha knockats av droger och kriminalitet.
Christian Bale är en av mina absoluta favoriter. Equilibrium, Batman, American Psycho m.m. Han gör hela filmen -tycker jag! Marky Mark är inte riktigt lika högt aktad i mina ögon. Tycker att han har lyckats hamna i många kalkonrullar på sistone. The Happening och The Lovely Bones, som Peter Jackson sket ut. Bland annat!
Jag tyckte det här var en alldeles förträffligt sevärd film på en söndagkväll som denna. Mycket historia omkring familjen Ward och inte så fasligt mycket fokus på just boxningsmatcherna. Bra skådespel och snyggt filmad. Så, om du vill se en boxningsfilm kanske den här inte är det självklara valet.
3,5/5
The King’s Speech
The King’s Speech, 2010 av Tom Hooper med Geoffrey Rush, Colin Firth, Helena Bonham Carter
Efter att kung Georg V dött och kung Edvard VIII abdikerat står prins Albert på tur att ta över den engelska tronen som kung Georg VI. Den nye kungen har dock ett stort problem, han lider av svår stamning och drar sig för offentliga framträdanden. Men med ett nytt världskrig som hotar att bryta ut behöver England en stark och tydlig ledare mer än någonsin.
Okej, jag måste erkänna. Jag drar mig för filmer om krig och politik osv. osv. Jag är alldeles för ointelligent för att förstå dessa filmer. Men när det började regna oscars över den här så kunde jag inte längre tygla min nyfiken het. Helt utan research såg jag den tillsammans med min fru. Att det skulle handla om kungens talförmåga hade jag inte en aning om. Jag trodde det skulle handla om ett viktigt tal (det gör det ju på sätt och vis.). Det är hur kul som helst att se Lionels metoder att få kungen att bli av med sin svåra stammning. Den var allt en film ska vara! Rolig, sorlig, spännande och helt.. vänta… HELT suveräna skådespelare och otroligt välgjord. Magnifico!
4/5
Cornelis
Cornelis, 2010 av Amir Chamdin med Hans-Erik Dyvik Husby mfl.
CORNELIS är en film om en av våra största musiklegender – Cornelis Vreeswijk. Ett hårt konstnärsliv som började om lika många gånger som det havererade. Men främst är det en film om en man som hela sitt liv sökte efter kärlek och bekräftelse.
Efter filmen hade jag svårt för att bestämma vad jag tyckte. Jag tyckte den kunde kännas långsam emellanåt, men ändå intressant. Jag har egentligen inte några större kunskap om Cornelis, allt jag egentligen vet är att han var trubadur och lite av en sup-ut. Jag är uppväxt med hans musik, men har aldrig riktigt varit intresserad av att gå in på djupet på denna musikant. Nu känns det som att jag har fått uppleva många av hans stora händelser på mindre än två timmar och det känns precis lagom.
Jag har nu mera kunskap om Cornelis och jag är lite rädd för att det förstörde lite av min bild av min Cornelis. Jag förknippar honom gärna med glada dagar i min barndom, men nu tycker jag att han var lite av ett svin. Fun fact: Min far är bundis med Jack Vreeswijk och jag hoppas att han inte blir sur för att jag skrev så.
För att sammanfatta. Filmen i helhet var otroligt intressant, bra skådespel och urhärliga, svenska 60-70-talsmiljöer.
3/5
127 Hours
127 Hours, 2010 av Danny Boyle med James Franco
En sann berättelse om Aron Ralston. Livsnjutaren och äventyrskillen, men också mannen som amputerade sin egna arm med en slö fällkniv, efter att han i 127 timmar har stått med handen fastkilad under ett enormt stenblock.
Jag vet inte vart jag ska börja. Jag minns när det här rapporterades på tvn. Det var några år sedan nu, men sedan dess har han varit lite som en överhängande och undermedveten förebild för mig. En förebild jag egentligen inte vet någonting om, jag vet inte något annat han har gjort en just amputerat sin egen arm för sin överlevnads skull. Han måste ha en livskraft utan dess like.
Det går aldrig att föreställa sig hur han kände men jag har mycket svårt att se mig själv göra vad han gjorde, därför beundrar jag honom verkligen.
Den här filmen lyckas verkligen, verkligen sätta känslan i fokus. Jag lider med honom från början till slut. Han är en helyllekille som älskar att sporta och hjälper gärna andra människor i nöd. En ensam och trevlig medmänniska, en sån man gärna vill ha till hands. Jag lider med honom för att han verkligen inte förtjänar att stå där. Han försöker med allt han kan. Men det finns bara en utväg.
James Franco gör en helt fantastisk insats! Året har inte hunnit bli så gammalt ännu och det väntar många bra filmer, men jag tror inte att jag kommer få se ett sånt bra skådespel på väldigt länge. Jag måste erkänna, jag grät – diskret! – men jag grät verkligen när han äntligen tog sig loss. Ett sånt underbart klimax!
Väldigt bra foto med vackra landskap och som grädde på moset så är musiken i filmen som klippt och skuren (pun not intended). Jag finner ingenting att klaga på. Så för mig är det här en solklar femma som jag garanterat kommer att se igen!
5/5
Spartacus: Blood and Sand
Spartacus: Blood and Sand, 2010 av Steven S. DeKnight med Andy Whitfield, John Hannah och Lucy Lawless mfl.
Här iscensätts den klassiska berättelsen om Romarrikets mest berömde bråkmakare – Spartacus. Han förråddes av romarna och tillfångatogs som slav. Men han blev känd först som orädd gladiator och sedan som ökänd upprorsmakare.
Ännu ett tips jag har fått från min bror. Jag trodde inte han menade allvar när jag hade sett 30 minuter av första avsnittet. Jag tyckte det var ren och skär sörja, om inte ett misslyckat plagiat av 300. Hela skiten kändes som den spelats in framför en bluescreen och slowmotioneffekterna alá 300 var mest bara jobbiga. Skådespelet var katastrofalt och manuset kändes überfånigt! Jag somnade!
Dagen efter sa min fru att hon hade tittat färdigt och att det faktiskt blev rätt intressant och bra efter en stund. Jag beslutade mig för att titta färdigt från där jag hade somnat. Det visade sig att hon hade rätt. Det tog inte lång tid tills vi såg andra avsnittet, sen tredje… fjärde… femte… hooked! Den hade lite True Blood effekt på mig, jag tyckte första avsnittet var urkasst också, men det gav med sig.
Det är brutalt, blodigt och väldigt naket och oljigt. Fullt av lögner, svek och rävspel.
Floppen Rome är som Björnes Magasin jämnfört.
Nu är det väl bara och sätta sig och vänta på säsong 2, vilket lär ta ett tag eftersom huvudrollsinnehavaren cancerbehandlas.
4/5
Goodfellas
Goodfellas, 1990 av Martin Scorsese med Ray Liotta, Robert DeNiro och Joe Pesci
Henry Hill växer upp på 50-talet med en dröm – att bli gangster. Han lierar sig med bossen Paul Cicero och blir vän med Tommy De Vito och den lite äldre Jimmy Conway. De tre tillbringar all tid tillsammans och med åren tar de sig högre upp i hiriarkin. På 70-talet begår Jimmy och Tommy det största rånet i landets historia, men blir paranoida och börjar metodiskt ta livet av alla som hade något med det att göra. Henry börjar också på eget initiativ smuggla och sälja kokain bakom ryggen på Cicero.
Efter att ha spelat igen Mafia II vart jag så himla sugen på att se en gammal maffia-rulle och då stog det mellan Goodfellas och Gudfadern (som jag inte har sett! skäms!), jag valde Goodfellas för den har jag sett några gånger förut och visste att det var ett säkert kort. Det var väldigt länge sedan jag såg den och tyckte det skulle vara kul att se den nu när man är lite äldre och mer filmintresserad. Är den verkligen så bra som det sägs? – Ja!
Är det nånting jag är riktigt svag för så är det filmer med en berättelseröst, och Ray Liotta har världens bästa berättelseröst. Jag kunde inte slita mig en sekund. Den är så himla intressant och stundvis otroligt rå. Joe Pescis karaktär Tommy DeVito är mannen med världens kortaste stubin och jag bara hatar honom. Karaktären, inte skådespelaren. Han har fan inte alla indianer i kanoten. Helt otroligt att denna människa en gång har levt och gjort det som han gör i filmen. Jag har fått reda på att Scorsese gjorde en liten miss med hans karaktär. Mannen som Tommy DeVito spelar var i verkligheten en stor jävla lufs och inte alls så liten och gnällig som Joe Pesci. Lite kuriosa sådär. Den enda som lever än idag är Ray Liottas karaktär Henry Hill.
Det här är utan tvekan en av de bästa filmerna jag någonsin har sett.
5/5
The Soloist
The Soloist, 2009 av Joe Wright med Jamie Foxx och Robert Downey Jr.
Stressade kolumnisten Steve Lopez stöter ihop med gatumusikanten Nathaniel Ayers, som gått på välrenommerade musikskolan Juilliard, men som pga psykisk sjukdom nu bor på gatan. Lopez ser först bara en bra story, men när de två männen tillbringar mer tid ihop växer en slags vänskap och vilja att hjälpa fram.
Tyckte bara den här var irriterande, inte filmen. Mer karaktären Jamie Foxx spelar så brilliant. Han bara pratar och pratar och pratar och man snappar upp en tiondel av vad han säger. Robert Downey Jr. är en av mina favoriter. Så valet av film var rätt enkelt, två bra skådespelare och en sann berättelse. Givet. Men ack vad långseg den var.
