Catfish
Catfish, 2010 av Henry Joost, Ariel Schulman med Megan Faccio och Yaniv Schulman
I slutet av 2007, kände Ariel Schulman och Henry Joost en berättelse utspela sig när de började att filma livet om brodern Ariel. De hade ingen aning om att deras projekt skulle leda till de mest spännande och oroande månader av sitt liv. En verklighetsthriller som är en chockerande produkt av vår tid. Catfish är en fängslande berättelse om kärlek, svek och nåd i en labyrint av online intriger.
Min fru såg en intervju på Ellen en förmiddag med skaparna av den här filmen. Hon sa till mig att hon verkligen ville se Catfish och förklarade lite snabbt för mig vad den handlade om. Det är alltså en fotograf som får ett fotografi publicerat i en tidning, kort därpå dimper det ner en tavla i brevlådan som en 9 årig flicka har målat av helt klockrent. Han börjar därpå skicka fler bilder till henne som hon målar av och skickar tillbaks. Han börjar bekanta sig med hela familjen på telefon och facebook. Slutligen kärar han ner sig i 9åringens storasyster, men sen visar sig saker och ting inte vara riktigt som det borde. De beslutar sig för att överaska familjen med ett plötsligt besök.
Efter jag hade sett den här så hade jag lite blandade känslor, det är både ledsamt och förargligt och nästan lite sinnessjukt. Som pricken över i så är allting helt sant. Det gör mig nästan lite orolig.
4/5
The King of Kong: A Fistful of Quarters
The King of Kong: A Fistful of Quarters, 2007 av
Seth Gordon med Billy Mitchell och Steve Wiebe mfl.
Under det tidiga 1980-talet satte legenden Billy Mitchell ett rekord i tv-spelet Donkey Kong vilket höll i 25 år, tills skolläraren Steve Wiebe knäckte honom. Detta satte igång en enorm konspirationsteori om fusk och det enda sättet att kröna mästaren var en ny tävling…
Vilken underbar dokumentär! Vuxna karlar som spelar gamla 80-tals spel, framför allt Donkey Kong. Vilka sköna karaktärer! Billy Mitchell, världsmästaren i Donkey Kong har bitches överallt som snokar åt honom. Billy är ett sånt jävla prakt-rövhål som lever på sin titel som världsmästare och slänger ur sig massa töntiga jävla citat hela tiden. Det störde mig så förbannat. För hans utmanare, Steve, 25 år efter Billys rekord försöker verkligen få kontakt med honom på ett schysst sätt, men han ignoreras med dryga kommentarer…
Man kan inte tro att det här är på riktigt, men det är det. Det är fan på liv och död.
Du måste se den här om du vill varva ner med en dokumentär.
5/5
The Fourth Kind
The Fourth Kind, 2009 av Olatunde Osunsanmi med Milla Jovovich och Will Patton
En thriller om ett pågående, olöst mysterium i Alaska där en liten stad har varit med om ett antal oförklarliga försvinnanden under de senaste 40 åren. Det sägs att allting är en federal mörkläggning för någonting helt annat.
Jag forskade fram lite om den här filmen och fick höra att den skulle innehålla väldigt störande autentiska bilder från händelserna i Alaska om de påstådda ufo bortföranden. Såld! Jag fick tag i filmen direkt och plus i kanten var att Milla Jovovich spelar huvudrollen. Ingen vidare legend i skådespel, men en fröjd att vila ögonen på.
Först presenterar Milla Jovovich vad vi har att vänta oss av filmen och varnar känsliga tittare för autentiska bilder från intervjuer och händelserna i Alaska och jag var rätt taggad måste jag säga. Men… Det var en väldigt amatörmässig känsla över hela filmen, men ju längre filmen går så blir det faktiskt bättre. De har kombinerat in de autentiska bilderna i filmens handling på ett ganska snyggt sett som jag inte har sett någonstans tidigare. Ex. får man se Milla Jovovich spela Abbey Tyler i en intervju och den autentiska intervjun med Abbey Tyler på delad skärm. Mycket sånt. Väldigt bra.
En skön, mystisk film där man ifrågasätter sig själv om man verkligen tror på det som händer eller om allting bara är påhitt, till och med om hela filmen är ett påhitt och att Millas varnande pekfinger i början av filmen bara var för att skrämmas och lägga mer styrka på filmens krydda. Vad vet jag? Det är väl upp till oss att välja!
Sevärd om du är mycket för det mystiska!
3/5
This Is It
This Is It, 2009 av Kenny Ortega med Michael Jackson (duh!)
This is it är framtagen från hundratals timmar av repetitioner och inspelning bakom kulisserna när Michael Jackson förberedde sig för sina 50 konserter i London, allt i high definition och med digitalt ljud. Filmen kommer att visa Michaels karriär ur ett helt nytt perspektiv och innehåller intervjuer med några av hans närmaste vänner och samarbetspartners.
När jag var yngre, omkring 12-13 år så var Michael Jackson min absolut största idol. Jag köpte alla hans album både på CD, vinyl och kassett för alla månadspengar och veckopengar jag bara kunde. Jag delade ut flyers för alla tänkbara matställen och fick en liten slant. Jag samlade på allt med MJ. Jag hade en stor -jättestor låda med bara utklipp och bilder på honom, väggarna såg man inte längre tapeterna på för att MJ tog upp hela väggarna. Jag kan fortfarande prestera en ganska hyfsad moonwalk. Jag var faktiskt rätt bestört när jag fick höra om hans bortgång, jag kanske inte visade det i forsande tårar och krampaktiga spasmer, men en stor del av min ungdom dog med honom.
Jag, precis som alla andra MJ-fans bedyrade hans oskuld för alla anklagelser om övergrepp på barn in i det längsta, men sen vart jag äldre och MJ försvann och ögonen öppnades mer och mer att karl är fan helt kokt. Det var inte längre så självklart att han är oskyldig. Nu har han moonwalkat ut ur våra liv med en smäll, men för somliga finns han kvar och hans verk kommer alltid förbli historiska.
Bara inledningen till filmen fick mig lite ur gängorna och jag ville dränka mig i mina gamla barndomsminnen, ta fram min gamla ”MJ-hatt” och svepas in i den här dokumentären. Det är helt otroligt vilket arbete han gör, man kan inte ana hur mycket han egentligen gör innan man har sett filmen. Hans personal lyder hans minsta vink när han domderar hur saker och ting ska utföras. Emellanåt kommer producenten upp och frågar om han inte kan göra si eller så istället. Han hävdar starkt nej men återkommer med en kompromiss som är tio gånger bättre och musiken startar igen bara med en rörelse.
Han vet precis hur saker och ting ska vara- in i minsta detalj och han har verkligen de bästa av dom bästa som dansar, spelar musik och producerar konserten. Flera gånger vart jag lite tårögd måste jag säga. Han sjunger ”I’ll Be There”, och han gör det från hjärtat med världens leende och man kan se att sjunga är och har varit hela hans liv. Just titeln på låten gjorde att jag vart lite rörd. Eftersom han inte är hos oss längre- men ibland oss.
Jag gillade hela grejen med att alla kommer dit i sina mjukiskläder och repar och man får inbilla sig hur det kunde ha sett ut. Michael kommer i världens märkligaste kläder, vad sägs om ett par orangeglittriga byxor med en stor, minst lika glittrig jacka i silverpärlor? Eller pilotjacka och guldbrallor? Det var kul att se hur alla funkar backstage ihop med Michael. Det är som en ända stor familj, fast han är inte riktigt en del av den. Han är allas idol och kontakten från idol till arbetskamrat känns väldigt avlägsen.
De spelar inledningen till ”Man In The Mirror” vid ett tillfälle, samma inledning som de hade på hans begravning när de rullade ut kistan. Då böla jag lite igen, det har verkligen blivit hans avskedssignatur för mig nu. Jag hörde den på radio bara några dagar efter sändningen på tv och då vart jag också lite ledsen.
Filmen är mest bara, som den beskrivs, bilder från hans repningar, inte mycket mer än så. Ingen direkt handling förutom det självklara, men det var intressant och se hur det funka som sagt.
3/5
The Cove
The Cove, 2009 av Louie Psihoyos med Ric O’Barry mfl.
En grupp aktivister ledd av den ökända delfintränaren Ric O’Barry använder toppmodern utrustning för att infiltrera en vik nära Taijii i Japan för att exponera ett fruktansvärt djurplågeri och ett allvarligt hot emot den mänskliga hälsan.
De senaste dagarna har jag snubblat in på dylika aktivist sidor om både änder och grisar och nu den här filmen rörande delfiner. Jag börjar mer och mer öppna ögonen för hur illa djur behandlas för att människan ska tjäna pengar och jag blir mer och mer manipulerad till att bli vegetarian.
Den här filmen öppnade verkligen mina ögon för hur illa delfiner behandlas och jag kommer nog avstå från att besöka delfinariumet på Kolmården i många år framöver. Jävla japaner. Man önskar verkligen att man kunde göra nåt.
Oerhört skrämmande scener är väl vad som behövs för att man ska fatta och häri är det rätt många. Mycket bra dokumentär för ett väldigt bra syfte. Vem kunde anat att delfiner har det såhär? Dom ler ju jämt?
4/5
Public Enemies
Public Enemies, 2009 av Michael Mann med Johnny Depp
Utspelar sig under den legendariska förbudstiden i USA och handlar om den karismatiske John Dillinger, vars uppseendeväckande rånarraider gör honom till FBIs mest efterspanade brottsling. Edgar J Hoovers polisorganisation sätter toppagenten Melvin Purvis på fallet, samtidigt som Dillingers populäritet växer hos den amerikanska allmänheten.
Fattar inte varför den här var så himla hajpad. Visst, den är fruktansvärt bra gjord med allt 30-tal i filmen. Vapnen, bilarna, städerna, kläderna – allt. Men utöver allt det så är det väl som vilken film som helst. Anser jag. Johnny Depp är sällan dålig så det kan bara bli bra. Tanken var att Leo DiCaprio skulle spela Dillinger från början och vi får väl tacka Michael Mann för att det inte blev så. För då hade filmen verkligen blivit som en uppföljare till Catch Me If You Can.
Bra film om man gillar gangsterfilmer och historiska återskapelser.
Men i det stora hela känns allt som en enda stor katt-och-råtta-lek.
3/5
Sicko
Sicko, 2007 av Michael Moore
”USA är det enda i-landet i världen som saknar ett statssubventionerat sjukförsäkringssystem, vilket i praktiken innebär att det kan bli väldigt dyrt att vara sjuk. Ett medelålders par vars ekonomi slagits i spillror av hans hjärtproblem och hennes cancer; människor som uppfyllt försäkringsbolagens ofta absurda krav men ändå fått en saftig räkning efter utförd operation; en liten flicka som hann dö medan försäkringsbolaget krävde att hon skulle tas till ”rätt” akutmottagning. Man baxnar naturligtvis över det absurda och cyniska i att vinst automatiskt går före vård.” (SvD)
Jag gillar dokumentärer och jag gillar Michael Moore, han är inte blyg och går rakt på sak. Den här dokumentären är helt sjuk. Jag är så glad över att jag bor i Sverige. För varje dokumentär jag ser av Michael Moore om USA så hatar jag bara det landet mer och mer. Jag trodde inte det var så illa i USA, men att få en fingertopp fastsydd igen kostar 60 000kr.
4/5
Earth
Earth, 2007 med James Earl Jones av producerat av Disneynature
Såg att den här dokumentären fanns på HD och kunde inte låta bli att se den. Fantastiska bilder och otrolig musik. Man får följa ett par djurfamiljer på deras resor efter vatten och föda eller deras tragiska missöden. Som sagt, bilderna och scenerna är så otroligt gripande att man nästan vart tårögd. Helt suverän att bara sitta och slöglo på. Underbar!
