TRON
TRON, 1982 av Steven Lisberger med Jeff Bridges och Bruce Boxleitner mfl.
Flynn hackar sin före detta chefs dator för att hitta bevis på att någon stulit hans arbete med ett nytt dataspel, och hamnar mitt i ett svindlande cyberäventyr när han sugs in i en digital spelvärld av det mäktiga datorprogrammet Master Control. Där måste han slåss i ett dödligt digitalt spel tillsammans med gladiatorer på blixtsnabba ”ljusmotorcyklar”. Med hjälp av säkerhetsprogrammet Tron utkämpar de den slutliga striden mot Master Control – för att avgöra både den digitala och den verkliga världens öde.
Tron: Legacy fick mig att vilja ha mer och det fanns inget annat val än att gå tillbaka i tiden. Närmare bestämt till 1982. Även den här gången tillsammans med min fru (som också hade fått mersmak).
Vi båda hade suttit och tänkt; tänk om Tron: Legacy i sin renaste form hade visats 1982. Folk hade ju trott att det var på riktigt! Hur skulle reaktionerna sett ut? Anledningen att vi tänker så är att TRON ser ganska blek ut i jämnförelse.
Jag kan helt förstå att den här var ett genombrott inom avancerad datoranimering, för det ser jäkligt snyggt ut för att vara 1982! Det enda jag stör mig på så jag nästan får tandvärk är hjälmarna. Det är uppenbart att det är en ishockeyhjälm. 3D animeringarna är smidiga, men rätt så färglösa, det liksom skiner inte och gnistrar om allting som i dess pampiga uppföljare. Sköna 16-bitars slingor avlöser varandra. Men den där j*vla hockeyhjälmen!
Jag fattade bra många mer saker ur Legacy efter att jag hade sett TRON, allt från enkla one-liners till platser och människor. Jag hyllar de här hypnotiska filmerna högt, men jag kan verkligen förstå den som sågar dem. För det är väldigt grått, dassigt och obegripligt. Precis vad jag tycker om!
Förövrigt så tänker jag höja betyget på Tron: Legacy nu till en 5a efter att dels sett föregångaren och sett den två, tre gånger till.
4,5/5
Rännstensungar
Rännstensungar, 1974 av Torgny Anderberg med Cornelis Vreeswijk och Anita Lindblom
Ninni är lam och bor hos den fattige konstnären Johan Fahlén. Han drömmer om att tjäna mycket pengar på sin konst så han kan ta med Ninni ut på landet. En socialassistent kommer på besök men allt verkar okey och hon blir nära vän med Ninni och Fahlén. Allt verkar ordna sig om det inte hade varit för en stöld som kommer vid en olycklig tidpunkt. Detta är upptakten till denna mycket underhållande och varma film.
I väntan på Cornelis så var jag tvungen att se nånting med den ”riktiga” Cornelis. Jag har mest bara sett honom på bild, och min far är ett enormt Cornelis-fan, det i sin tur har väl smittat av sig på mig. Jag tycker också mycket, mycket om hans musik. Mer än så är det inte. Hittade den här filmen på Voddler och jag hade en och en halvtimme att döda.
Nu tycker ju jag att det inte är så klokt och inte så vidare artigt att klaga på en film som har några år på nacken. Men var folk verkligen inte smartare på 70-talet? Visst, det fanns säkert inga Jaden Smith eller Haley Osment i Sverige på 70-talet men ungarna i filmen måste ha varit handplockade från gatan. Cornelis spelar hyfsat bra, men ganska stelt och manuset är… Helt skevt. Herr Fahlén är en helylle prick som älskar barn och ger sig inte in på några fula affärer för att tjäna pengar även att han lever i misär. Han lämnar sin sk. ”nya” rullstolsbundna dotter hemma ensam i timtal och erbjuder inte mycket mer än en brödskiva.
Huxflux så säljer Herr Fahlén ett konstverk och han blir kung över alla i bakgårdarna och bjuder på frukt och ballonger och får flickan på sjukhus för att fixa så att hon kan gå, fem minuter senare i filmen ställer sig flickan på rangliga ben på en äng och går. The End.
0/5
(WordPress har ballat ur lite igen, nu kan man inte göra radbyten, sorry)
Being John Malkovich
Being John Malkovich, 1999 av Spike Jonze med John Cusack, Cameron Diaz och John Malkovich
Företaget Lester Corporation verkar kunna erbjuda ett bra jobb för en fingerfärdig person som Craig. Till sin stora förvåning visar sig kontoret ligga inklämt mellan skyskrapans sjunde och åttonde våning med synnerligen låg takhöjd som oturligt resultat. Men det finns betydligt märkligare saker med kontoret än dess placering. Genom en lucka i väggen verkar man, ja det låter inte klokt, men man verkar faktiskt kunna komma rakt in i huvudet på den Oscarnominerade skådespelaren John Malkovich.
Detta är en film jag aldrig har kommit mig för att se. Antingen har jag hamnat mitt i filmen när jag har zappat omkring på kanalerna, eller så har en kompis tittat på den när man har gått förbi för ett spontanbesök. Då har jag tyckt att jag inte har velat se med, utan spara den och se hela nångång när jag har fått tid.
Nu sa min fru häromdagen att hon skulle vilja se den och igårkväll beslöt vi oss för att titta. Jag tycker att det var en väldigt rolig och skruvad film, men jag fattar inte om den har något direkt budskap eller varför den är producerad. Den gav inte så speciellt mycket förutom ett ordentligt mindfuck. Jag kan mycket väl förstå mina gamla ungdomsvänner som tittade på den här filmen samtidigt som de rökte braj. Det måste ha varit helt hysteriskt.
Hursom, jag tyckte mest det var en kul film, varken mer eller mindre så jag kan inte ge den mer än en trea.
3/5
The Witches of Eastwick
.jpg "The Witches of Eastwick")
The Witches of Eastwick, 1987 av George Miller med Jack Nicholson, Cher, Susan Surandon och Michelle Pfeiffer
Tre moderna häxor längtar hett efter Mr. Right i en småstad i New England. Är anländandet utav den förmögne och oemotståndliga Daryl Van Horne en slump eller är det kvinnornas omedvetna magis verk?
Baserad på John Updikes storsäljande roman är Häxorna I Eastwick en stjärnfylld och övernaturlig fröjd.
Här är också en schysst Nicholson rulle jag såg på mycket som barn. I dagsläget känns den dock väldigt tantig. Jag tittade på den med rätt trötta ögon en kväll så fokus var kanske inte på topp. Men va fasen, jag borde kunna den utantill. Rätt hyggliga effekter för att vara 1987, bra skådespel och Pfeiffer, Surandon och Cher är värsta milfarna. Det är en kul film att se nån gång ibland i brist på annat. Den innehåller massa sköna filosofiska citat.
3/5
Gökboet (Eng. One Flew Over the Cuckoo’s Nest)
Gökboet, 1975 av Milos Forman med Jack Nicholson, Dean R. Brooks, Danny DeVito mfl.
Jack Nicholson spelar Randle P. McMurphy, en brottsling som föredrar ett mentalsjukhus istället för fängelse och därför spelar psykiskt sjuk. Hans obstruktivitet och svårighet att lyda order smittar snabbt av sig på de andra patienterna. Han tänker inte tolerera att människor nerdrogade ska smyga omkring i sina morgonrockar när det pågår ett basebollsslutspel utanför murarna! På ena sidan står McMurphy, på den andra den vältaliga sköterskan Ratched. Varje patients öde står på spel i deras duell…
Det stog mellan Grown Ups och Gökboet ikväll… Valet var självklart. Jag kan kräkas på Adam Sandler & Co. och hans jävla kiss-och-bajs humor. Klassiker som jag vet är bra går alltid före, allra helst alltid före Adam Sandler.
Det här är en sån film man kan se hur många gånger som helst. Jag har inte gjort det på säkert 5 år nu, så nu var det dags igen. Jack Nicholson spelar en hyperaktiv pajas med sån glans att jag nästan häpnar. Hans relation till patienterna växer sig starkare och han är i grund och botten en sån otroligt fin människa och lyser upp patienternas vardag varje dag. Tills en dag då saker och ting spårar ur och hans livssituation tar en helt annan vändning. Kan man minst sagt säga. Det är en liten kille med i filmen som jag kände igen så himla väl, men kunde inte sätta fingret på vem det var. Jag kollade upp det och det visade sig vara en väldigt ung Danny DeVito.
Det här är också en sån film man inte skulle kunna föreställa sig göras idag. 1975 var kanske övervakningskameror och avancerad teknik en lyx som bara ansågs som en fluga. Det som händer i filmen skulle ju aldrig fungera i dagens läge. Nånting skulle ju ge ifrån sig en signal bara man fes. Det gör den här filmen så magisk. Mycket av det här skulle säkert kunnat ske -då.
Det finns inget med den här filmen som inte är bra. Skådespelet framför allt är ofelbart.
5/5
Drömkåken
Drömkåken, 1993 av Peter Dalle med Björn Skifs, Suzanne Reuter, Lena Nyman, Jan Malmsjö mfl.
När familjen befinner sig ute på sjön bestämmer sig Göran för att överraska fru och barn med att bli husägare. På exekutiv auktion gör han sitt livs fynd – Drömkåken. Full av förväntan möter han sen familjen på Centralen. Med bindel för ögonen på frun kör han iväg för att visa upp deras nya hem. Optimistisk och full av energi sätter Göran igång med renoveringen av den gamla trävillan. Det visar sig dock snart att Drömkåken ruvar på en livsfarlig hemlighet…
En svensk klassiker sitter fint ibland när man har lite filmtorka. Du har sett den förut och du minns på ett ungefär vad som ska hända, så du tittar lite halvhjärtat igenom den för att färska upp ditt minne spetsat med en liten nostalgitripp. Häromdagen valde jag att lata mig i soffan framför den här gamla skatten.
Helt klart så osar det ju lurvig 90-tals humor fullständigt dränkt i vardagliga överdrifter som aldrig egentligen skulle ske i verkliga livet. Vilka hantverkare skulle exempelvis riva kökstaket utan att be om lov följt av en väldigt rationell förklaring? Det är väl självklart det som är humorn, det funkade säkert i början på 90-talet, när svensk komedi hade satt sin ribba ganska lågt. Men nu känns det ganska olustigt.
Filmen börjar rätt seriöst med en typisk Svensson familj som är fruktansvärt lyckliga tillsammans, men efter husköpet och problemen som följde med så blir det där seriösa ganska snabbt larvigt. Nästintill dagisnivå. Superfåniga fjäder-ljud-effekter och konstiga vändningar. Mitt i filmen någonstans känns det som att Peter Dalle spårade ur nånstans i manus och bara fortsatte spåra ur, gav upp och lät det bli som det blev.
Den har sin charm och det är en gammal film, det kommer jag respektera och inte såga den fullständigt.
3/5
The Godfather II
The Godfather: Part II, 1974 av Francis Ford Coppola med Al Pacino, Robert De Niro, Diane Keaton, Robert Duvall mfl.
I ”Gudfadern del II” skildrar regissören Francis Ford Coppola dels hur en ung Don Vito, otroligt välspelad av Robert De Niro, kommer till makten, dels hur Michael (Al Pacino) blir ny maffiaboss. Coppola har samlat många av de begåvade skådespelare som medverkade i ”Gudfadern” och producerat en film som fått enormt stor betydelse i filmhistorien, och som otvivelaktigt är den bästa uppföljare som någonsin gjorts. Robert De Niro belönades med en Oscar®* och filmen fick sex Oscar®-priser, bland annat för Bästa Film 1974.
Jag saknar ord. Jag vet inte ens vad jag ska skriva. Precis som med första filmen satt jag till och med kvar och tittade hypnotiserat på eftertexterna och lyssnade på gudfadern-melodin. Det är helt otroligt hur mycket herr Coppola lyckas pressa in på 200 minuter, det känns som man har följt familjen Corleone i en evighet. Jag har verkligen inte något mer att säga. Det här är film när det är som bäst.
6/5
The Godfather
The Godfather, 1972 av Francis Ford Coppola med Marlon Brando, Al Pacino, James Caan, Robert Duvall, Diane Keaton mfl.
Det storslagna mästerverket med Marlon Brando i den Oscar®-belönade rollen som familjen Corleones överhuvud. Francis Ford Coppola målar upp ett skrämmande porträtt av den sicilianska klanens uppgång och nära nog fall från tronen i USA, och balanserar på ett mästerligt sätt historien mellan Corleones familjeliv och den brutala kriminalitet de är inblandade i. Denna gripande, briljanta film är baserad på Mario Puzos bästsäljare och bjuder på fantastiska skådespelarinsatser. Filmen vann tre Oscar®, bl.a. Bästa film 1972.
Jag vet inte hur jag ska börja bortförklara mig varför jag inte har sett den här filmen tidigare. Jag tänker inte ens försöka, jag säger som det är. Det här är en film som fortfarande var väldigt gammal innan mitt filmintresse började sätta fart på allvar. Jag hade många filmer jag hellre ville se och trodde faktiskt att just denna var bäst på sin tid, den fanns i mitt huvud ofta men glömdes lätt bort. Nu har jag tagit mig i kragen och slagit mig ner i soffan och sett den.
Att den skulle ha varit bäst på sin tid är så fel det bara kan bli.
Nu i efterhand så blir jag nästan arg på mig själv för att jag inte har sett den förut, och att det här skulle ha varit minst 10:e gången jag såg den. För sjuhundan vad den var bra. Filmen hade ett ganska långsamt, men mycket behagligt tempo som kompenserar med helt fantastiska dialoger istället, som i sin tur utvecklar mer av familjen och dess historia. En historia man blir helt omsluten av och bara vill veta mer om. 175 minuter smalt som smör i solsken och jag ville bara ha mer och mer. Till min stora glädje vet jag ju att det finns två filmer till. Men till min stora besvikelse är ju inte Marlon Brando med i någon utav dem. Den är så brilliant gjord att jag nästan får gåshud. Om alla filmer hade skådespelarinsatser som Al Pacino och Marlon Brando hade i denna så skulle det inte finnas några dåliga skådespelare. Allt skit som Hollywood lyckas pressa ur sig skulle inte finnas och vi skulle ha mycket enklare för att välja film.
Den klassiska scenen med hästhuvudet i sängen har jag alltid trott var ett låtsashuvud, tills jag såg scenen! Efter filmen så tittade jag på iMDBs trivia – Här är man hängiven minsann och använder ett riktigt avkapat hästhuvud! Jag kan inte komma på en enda film som har använt ”äkta vara” och jag tror det skulle bli mycket svårt att få göra det i dagens läge.
Jag vet inte mer vad jag ska säga, jag är helt förtrollad och så fort jag får en lugn stund så ska jag se uppföljarna med all min uppmärksamhet. Är du som jag och inte har sett The Godfather så rekommenderar jag dig verkligen att se den.
6/5 Den här är en kategori helt för sig själv.
Goodfellas
Goodfellas, 1990 av Martin Scorsese med Ray Liotta, Robert DeNiro och Joe Pesci
Henry Hill växer upp på 50-talet med en dröm – att bli gangster. Han lierar sig med bossen Paul Cicero och blir vän med Tommy De Vito och den lite äldre Jimmy Conway. De tre tillbringar all tid tillsammans och med åren tar de sig högre upp i hiriarkin. På 70-talet begår Jimmy och Tommy det största rånet i landets historia, men blir paranoida och börjar metodiskt ta livet av alla som hade något med det att göra. Henry börjar också på eget initiativ smuggla och sälja kokain bakom ryggen på Cicero.
Efter att ha spelat igen Mafia II vart jag så himla sugen på att se en gammal maffia-rulle och då stog det mellan Goodfellas och Gudfadern (som jag inte har sett! skäms!), jag valde Goodfellas för den har jag sett några gånger förut och visste att det var ett säkert kort. Det var väldigt länge sedan jag såg den och tyckte det skulle vara kul att se den nu när man är lite äldre och mer filmintresserad. Är den verkligen så bra som det sägs? – Ja!
Är det nånting jag är riktigt svag för så är det filmer med en berättelseröst, och Ray Liotta har världens bästa berättelseröst. Jag kunde inte slita mig en sekund. Den är så himla intressant och stundvis otroligt rå. Joe Pescis karaktär Tommy DeVito är mannen med världens kortaste stubin och jag bara hatar honom. Karaktären, inte skådespelaren. Han har fan inte alla indianer i kanoten. Helt otroligt att denna människa en gång har levt och gjort det som han gör i filmen. Jag har fått reda på att Scorsese gjorde en liten miss med hans karaktär. Mannen som Tommy DeVito spelar var i verkligheten en stor jävla lufs och inte alls så liten och gnällig som Joe Pesci. Lite kuriosa sådär. Den enda som lever än idag är Ray Liottas karaktär Henry Hill.
Det här är utan tvekan en av de bästa filmerna jag någonsin har sett.
5/5
Predator 2
Predator 2, 1990 av Stephen Hopkins med Danny Glover, Gary Busey mfl.
Han kommer från en avlägsen värld för att jaga människor för nöjes skull. Osynlig och utrustad med hittills okända vapen mördar han människor hänsynslöst och lämnar sina offer längs vägen av sin grymma framfart. Sist var det i djungeln. Den här gängen råkar det vara i Los Angeles. Det är den perfekta jaktmarken för Predator. Han dras till konflikter och det finns det gott om i den här staden, som präglas av gängkrig och drogproblem.
Haha, herregud. Maken till pinsamt skådespel och flummiga karaktärer har jag inte skådat på länge. Rubén Blades och Maria Conchita Alonso spelar några flummiga snutar med runda hippiebrillor och basker och allt är så illa så man garvar. Danny Glovers insats var väl inte heller värt någon Oscar och inte Gary Buseys heller. Fan, alla sög. Allt sög. Det enda jag kan säga, med handen på hjärtat som var ”bra”, var Predator, stealth-effekterna var lite vassare än i ettan och han har fått lite nya vapen.
Jag tycker inte att den här filmen någonsin skulle ha gjorts om jag ska vara helt ärlig.
Den kväver föregångaren lite. Nu ska jag se AVP: Alien vs. Predator filmerna igen också också sen är jag fit-for-fight för Predators! Har för mig om att jag tyckte dom var rätt bra…
1/5
Predator
Predator, 1987 av John McTiernan med Arnold Schwarzenegger mfl.
Dutch har värvats av CIA för att rädda gisslan som hålls tillfångatagen av gerillan i Central-Amerika. Han och hans män stöter i samma veva på en fiende som är mer fasansfull än något annat på jorden – helt enkelt för att detta monster inte är från just jorden! De inser snabbt att de har ställts öga mot öva med en kraft som är mäktigare än deras värsta och mest kraftfulla vapen.
Men ”if it bleeds… we can kill it!”
Åh, den här filmen är något som har hängt med sedan min barndom. För att klargöra är jag 28 år, och jag såg den första gången när jag gick i 2an på lågstadiet. Jag minns speciellt en gång, när min storebror som är 10 år äldre än mig hade hyrt den, då stal jag filmen och gömde den, så att han inte skulle kunna lämna tillbaks den. Jag ville så gärna se hela filmen, istället för glimtarna man fick när man stog och lurade i brorsans rum tills han upptäckte mig. På den tiden hade jag en liten 14″ tv med inbyggd video! Några dagar senare tog jag fram den och såg den i smyg med min bästa vän. Sedan dess tog det ett bra tag tills vi kunde gå ut och leka i skogen igen.
I grund och botten är ju det här mest bara en testosteronladdad film med överflöd av vapen och explosioner och Arnold står och spänner sig så fort han får chansen. Han flexar säkert sina biceps 42 gånger på ca 100 minuter. Men med lite efterforskning så visar det sig att den har varit oscarsnominerad (!) och vunnit en del priser för bästa musik och ljudeffekter. Det var som tusan!
Det visar sig också att det inte var någon annan än självaste Jean-Claude van Damme som spelade Predator först, men trivdes inte med att bara vara en ”special-effekt” så han slutade.
och istället gav rollen till Kevin Peter Hall som var hela 219 cm!
Underbar film på alla sätt och vis, den är mig väldigt kär, men jag ska försöka ge den ett ganska rättvist betyg ändå. Vad det gäller foto och musik så är den helt klockren, när det gäller skådespel så är den väl ”sådär”. Säkert en av Arnolds bästa enligt mig, men det är fan inte perfekt. Special effekterna är, eller var förmodligen helt häpnadsväckande då, men idag så är dom väl inte tiptop, men Predators utstyrsel är däremot helt häpnadsväckande – fortfararande!
3,5/5
Harry and the Hendersons
Harry and the Hendersons (aka ”Bigfoot”), 1987 av William Dear med John Lithgow och Melinda Dillon mfl.
Familjen Henderson kör in i ett apliknande monster på väg hem från semestern. De fruktar att han är död, men kan ändå se guld och gröna skogar i fyndet av Bigfoot. De fraktar hem Bigfoot och får snart inse att han lever, de fäster sig vid monstret, eller Harry som de kallar honom och han blir som en medlem i familjen, vilket vållar en hel del problem.
Jag vart överlycklig när jag hittade den här, jag har letat som en galning efter den! Jag såg den här när jag var liten, flera flera gånger. Den var så himla bra! Jag kunde inte vänta med att se den. Jag slog på den direkt idag, det är söndag förmiddag och regnet står som spön i backen. Vilket suveränt tv-tittar väder på en sån go gammal klassiker!
Jag blev förvånad över hur bra bigfoot kostymen är än idag och den var precis lika härlig som jag minns den! Det är ju lätt hänt annars att man förstör goda minnen av en film genom att se den igen 20 år senare. En helt underbar klassiker tycker jag. Typisk 80-tals-familje-äventyr med glada melodier och lurviga skämt på barn-nivå, inga svordomar och onödigt våld. Bara en fin film mellan människa och ”djur” (?). Skådespelet är som väntat i en sådan film -kanske inte på topp, men helt klart godkänt och musiken är som jag nämnde -glad.
Jättehärliga vyer över den amerikanska vildmarken är också väldigt fint.
Jag vet att många inte kommer att hålla med mig nu, men för mig är det här en nostalgitripp som jag bara måste ge en femma!
5/5
American Beauty
American Beauty, 1999 av Sam Mendes med Kevin Spacey och Annette Bening mfl.
Lesters fru hatar honom, hans dotter Jane föraktar honom och hans chef planerar att sparka honom. Så Lester beslutar sig för att göra lite förändringar i sitt liv: ju mer frihet han får, ju gladare kommer han att bli, vilket är ännu mer frustrerande för hans fru och dotter. Men Lester ska få lära sig att den ultimata friheten kostar det ultimata priset.
Rotade fram en gammal klassiker. Frugan hade sett en trailer på den på tvn och tyckt att den var länge sen man såg. Vi missade att se den på tv, så vi såg den på dvd istället! Jag hade faktiskt glömt mycket utav den, jag minns att jag tyckte den var otroligt bra, men mycket mer än så var det inte. Men nu har den åter igen intagit en viktig plats i min All-time Favorite-låda.
Det finns så mycket i den här filmen som man önskar att man någon gång skulle få chansen att göra eller säga, men att man är för feg. Bara den biten tycker jag är rolig. Kevin Spacey spelar så fruktansvärt bra häri också, jag kan inte tänka mig någon annan som skulle varit bättre för rollen. Allt är bara så bra rakt igenom. Berättelsen, karaktärerna, upplägget, slutet och den är bra nästan precis rakt igenom.
5/5
Kingpin
Kingpin, 1996 av Farrellys med Woody Harrelson och Randy Quaid
Roy Munson hade en gång en lysande framtid som proffionell bowlingspelare. Men den sliskige Ernie McCracken ödelade hans karriär när han fick Munsons hand skadad. Nu, 20 år senare, möter han Ishmael, en amish som drömmer om att nå toppen i bowlingvärlden. Munson ser plötsligt en genväg tillbaka till det balla livet om han nu kan hjälpa Ishmael till toppen och själv ta hem massor av pengar på vägen. Men så dyker ett spöke från det förflutna upp, den osympatiske, nästan flintskallige och självsäkre Ernie McCracken.
Det här är en av de första komedierna som fick mig att garva hejdlöst på 90-talet. Jag hade den här filmen som sömnpiller jättelänge och kunde varenda replik i filmen. Jag hade svårt att somna när jag var yngre och behövde somna framför en bra film. Den här gjorde susen! Nu, 14 år senare ser jag den igen och jag kan fortfarande många repliker ifrån filmen och jag vet precis när saker och ting ska hända. Mr. Munsons vidriga hyresvärd är en sån där sak man minns. Hon e inte mysig…
Det är en typisk bröderna Farrelly film, men överdrivna skämt, lite sexism och jättetröga karaktärer. Den är bara för bra! Dagens komedier har ingenting att hämta här! Nada!
4/5
An American Werewolf in London
An American Werewolf in London, 1981 av John Landis med David Naughton, Griffin Dunne mfl.
Amerikanska backpackers David Kessler och Jack ger sig iväg ut på en tre månader lång resa runt Europa. Medan de fotvandrar på den ödsliga engelska landsbygden, stöter de på några av traktens folk som ger dem några varnande ord på vägen: ”Håll er till vägarna och stanna borta från hedarna” samt ”Akta er för månen”. Killarna ger sig av ut i mörkret och hör ett blodisande ylande från andra sidan hedarna, de är omedvetna om att de skuggas av en mytologisk best med smak på blod. De som dödas av denna best förvandlas till levande döda, dömda att jaga runt jorden i evighet, men på den som klarar sig med livet i behåll väntar ett annat öde…
Jag har en podcast som jag följer och däri nämndes den här filmen. Den skulle vara så himla bra när den kom och att den ännu idag är väldigt snyggt gjord. Det lät så övertygande att jag blev tvungen att se den. Jag håller med, det är väldigt snyggt för att vara ifrån 1981, snyggare än många andra nya filmer. Men själva manuset är tyvärr också typiskt 80-tal. Enkelt, fnittrigt och lite, lite fånigt men samtidigt väldigt underhållande, och det är det som spelar roll.
3/5
Romeo + Juliet
Romeo + Juliet, 1996 av Baz Luhrmann med Leonardo DiCaprio och Claire Danes
Detta är Baz Luhrmanns version av William Shakespeares klassiska kärlekshistoria och den är bra, nästan trollbindande! Leonardo DiCaprio och Claire Danes porträtterar Romeo och Juliet, det unga kärleksparet. Det enda som är ändrat från originalmanuset är att det utspelar sig längre fram i tiden.
Denna version av världens mest tragiska kärleksaffär är oförglömlig!
Kom att tänka på den här för några dagar sedan när jag stod och rotade i min dvdsamling. Tänkte att jag skulle lägga in den här! För den som inte har sett den redan och vill ha en lite modernare version av Romeo och Julia – go for it! Den är hur bra som helst. Jag älskar hur de kallar sina pistoler för svärd och att de har behållit Shakespeares ”språk”.
En av mina all-time-favorites. Finns inget dåligt. Bra skådespel, handling, foto och musik!
5/5
Highlander
Highlander, 1986 av Russell Mulcahy med Christopher Lambert och Sean Connery mfl.
Det finns ett antal män i världen som är odödliga, bland annat den ondskefulle Kurgan och den gode McLeod. I parallella handlingar skildras McLeods liv som skotsk klanmedlem på 1500-talet och hans slutliga sammandrabbning med Kurgan i 1980-talets New York.
Vi var i Skottland en vecka i sommar och på vårat hostel erbjöd de en biograf med ett litet utbud av filmer. Min ”svärbror” valde Highlander – av alla filmer!
Jag tyckte kanske inte att det var det givna valet, jag har inte sett filmen, men jag råkade se serien som gick på tvn för många herrans år sedan och det var inget för mig.
10 minuter in i filmen urbrast min svärbror att han kanske skulle ha valt en annan film…
Jag kan tycka att den hade sin 80-tals charm och effekter som säkert var helt makalöst snygga på 80-talet. Själva manuset och idén med filmen har ju potential! Skulle den göras om, med samma skådespelare och exakt samma manus idag så skulle den nog bli riktigt vass (pun intended). Slagsmålsljuden och fäktningsljuden och sminket är bara för himla dåligt. Skådespelet är inte heller nånting att hänga i granen.
Trots att allting var väldigt B, så är jag väl medveten om att de inte hade dagens teknik för 24 år sedan och förväntar mig inget annat, så var den ganska underhållande.
3/5
The Patriot
The Patriot, 2000 av Roland Emmerich med Mel Gibson och Heath Ledger
Han var en gång hjälte och legend i kriget mot fransmän och indianer. Idag vill Benjamin Martin inget annat än uppfostra sina barn i fred. Men Martin tar vapen igen mot engelsmännen efter att en hänsynslös och sadistisk brittisk officer dödar hans son.
Jag frågade min fru om hon hade lust att se en Mel Gibson film. Det är ingen idé att fråga om hon vill se [filmtitel] för hon har ingen aning vilken jag menar ändå. Hur som helst, jag fick svaret:
Neee! Mel Gibson gör inga bra filmer!
Jag började rabbla upp vad jag tycker är bra Mel Gibson filmer; Payback, Ransom, Braveheart, The Patriot, Mad Max, We Where Soldiers och kom på att det var jävligt länge sen jag såg The Patriot. Så istället för Edge of Darkness fick det bli den här!
Väldigt snabbt inser jag att det är ofta man ser Mel Gibson spela ensamstående far. Signs, What Women Want och den här. Ok, ofta var en överdrift, men det är väl de senaste jag har sett. Det känns också som att jag såg alla dessa strider i Braveheart också. Det känns också som att jag har sett en man attackera en ryttares häst istället för ryttaren själv… I Braveheart… Känns också som att jag har sett Mel Gibson hämnas på ett helt land förut i samband med en mördad familjemedlem… I Braveheart… Känns inte som att det är första gången i en film med Mel Gibson som ett barn finner massa lik på gården… I Braveheart exempelvis… Hursomhelst! Den var rätt lik Braveheart.
När den kom ut tyckte jag den var mycket bättre. Jag skulle behållit det bra minnet jag hade utav den och inte sett den igen. Den var rätt långtråkig, med lite överdriven musik, skådespelet är väl inget att klaga på och det är vackert foto, men man ser tydliga tendenser till bluescreen.
Den är lång och ganska långtråkig, så tänk efter innan du ser den en fredagkväll. Det finns säkert ett bättre och kortvarigare alternativ.
3/5
Besökarna
Besökarna, 1988 av Joakim Ersgård med Kjell Bergqvist, Lena Endre och Johannes Brost
Detta är mer eller mindre en klassisk spökhus-skräckfilm om en familj som flyttar in i ett gammalt hus. Denna film handlar om en familj som flyttar till ett stort hus på landet. Det dröjer inte länge innan det börjar hända konstiga saker, till exempel så ramlar tapeterna i ett rum ner hela tiden.
Av någon anledning kom jag och tänka på den här gamla härliga filmen. Den här satte verkligen djupa spår i min barndom när jag stod och tittade i dörrspringan ut till tvn i vårt vardagsrum när mina föräldrar och äldre syskon tittade på den när jag var liten.
Vid ett tillfälle i filmen så sitter Frank (Pappan, Bergqvist) utanför huset de har flyttat in i och leker med sina barn vid en liten å. Sen vänder han sig om och sneglar lite på huset, men sen får han syn på nånting i vindfönstret och man ser ett ”spöke” röra sig i fönstret. Jag minns det som det vore igår -jag vart livrädd!
Sedan dess har spöken, för mig, alltid bott på vinden.
Jag såg den igen för ett litet tag sedan, just för nostalgin. Den är pinsamt dålig… Men om du kan, så rekommenderar jag dig att åka tillbaka i tiden sisodär en 22 år, hyr en moviebox (en video och en film på köpet) och se den! För då är den fan skitläbbig.
0/5
-Nu. Men då var den fan en femma!
Oldboy
Oldboy, 2003 av Chan-wook Park med Min-sik Choi
Dae-su vaknar upp i ett tomt rum. Dörren är låst, inga fönster. Hans enda sällskap är teven. Han får mat genom en lucka. Han tränar, skriver i sin dagbok. Via teven får han veta att han är efterlyst för mordet på sin fru. Hans dotter har blivit adopterad av ett svenskt par. Han har blivit fråntagen allt som betyder något. Och värst av allt, han vet inte vad han gjort för att förtjäna det. Han är fast, varje dag är den andra lik. Klaustrofobin går över i uppgivenhet. Han försöker ta självmord men misslyckas. Efter femton år släpps han ut. Vem stängde in honom? Varför stängdes han in? Varför släpptes han ut? – Moviezine
Här är ännu ett guldkorn jag måste rekommendera om du inte är en inbiten Hollywood fantast och vägrar se saker från andra länder än USA. Den här rullen äger Hollywood i brygga! Skådespelet går inte att betydsätta, det är låååångt över ribban. Min-sik Choi är helt makalöst bra, han lyckas verkligen spela en snubbe som har varit inlåst i ett enda rum i 15 år. Han övertygade iallafall mig!
Att Hollywood ska göra en remake av den här av Steven Spielberg med Will Smith är fan skam! Vad har Spielberg tänkt? Att han ska göra ett mästerverk bättre? Glöm det! Will Smith har inte en chans mot Min-sik Choi när det kommer till att spela en manodeppresiv, nyss utsläppt galning. Vart kommer alla nya amerikanska skräckfilmer ifrån? Jo, det är remakes från Japanska filmer. Och nu ska dom börja lägga sina pengakåta, sliskiga fingrar på filmer som borde vara brottsligt att försöka göra om!
Vill du se en, rå men ändå djup och våldsam film med underbart skådespel ifrån ett annat land än USA. Se den här och njut.
5/5
Eternal Sunshine of the Spotless Mind
Eternal Sunshine of the Spotless Mind, 2004 av Michel Gondry med Jim Carrey och Kate Winslet
Helt plötsligt upptäcker Joel att hans flickvän Clementine efter ett stort gräl har fått hjälp av ett företag att ta bort alla minnen av honom och deras förhållande från hennes minne. I desperation tar han kontakt med samma företag och ber om att få samma procedur gjord på honom för att få bort alla minnen av samma sak. Men när minnena tas bort och gås igenom i Joels huvud upptäcker han själv varför han älskade Clementine från första början.
Det här är en av mina absoluta favoritfilmerna genom alla tider. Jim Carrey måste vara ett geni, i grunden komiker men helt suverän skådespelare. Det bevisade han redan i The Truman Show 1998 och den är precis lika lysande den också.
Den tragiska, ensamma känslan efter man har förlorat någon man älskar hänger som en tung dimma genom hela filmen, när man bara sitter och minns alla roliga stunder man hade tillsammans. Den är så jävla djup så det är sannslöst.
Det är svårt att både tycka om den och det är svårt att tycka den är dålig. Det är antingen eller. Jag har träffat folk som hatar filmen och önskar att den aldrig hade gjorts och jag har träffat de som tycker som jag. Att det är ett mästerverk. Musik, handling, skådespel, klippning, filmning. Helt galet bra!
Clementine: This is it, Joel. It’s going to be gone soon.
Joel: I know.
Clementine: What do we do?
Joel: Enjoy it.
5/5
Braveheart
Braveheart, 1995 av och med Mel Gibson mfl.
Skottland, 1200-talet. När William Wallace fru blir överfallen och mördad av engelska trupper, byts snart hans besatthet av hämnd ut mot en kallsinnig kamp för hans lands frihet. Berättelsen om Wallaces hjältemod sprider sig snabbt och inspirerar alla förtryckta att med vapen ta upp kampen mot England. Det hämndkorståg som Sir Wallace startat blir upptakten till ett grymt och kallblodigt krig.
Det finns en liten rolig berättelse första gången jag såg den här fantastiska filmen. Där vi bodde fanns det en butik ägd av skottar, mannen som ägde butiken var avlägsen släkting till filmens huvudrolls karaktär, William Wallace. Så den karl hade fått hem en VHS-screener innan filmen skulle släppas, som någon då givetvis hade fått låna av honom och sen i sin tur hamnade den hemma i min video.
Mel Gibson sätter här en extremt hög ribba för alla kommande sitta-på-häst-framför-arme-och-hålla-ett-makalöst-bra-tal.
”Aye! Fight and you may die. Run, and you’ll live, at least a while. And dying in your beds, many years from now, would you be willin” to trade all the days from that day to this, for one chance, just one chance to come back here and tell our enemies that they may take our lives, but they’ll never take our freedom!”
Makalöst bra skådespel, underbar musik, fantastiska omgivningar. Svingrymma sammandrabbningar, fina flickor och äckligt fina kläder. Jag har sett filmen säkert 10 gånger och den är lika bra varenda gång.
5/5
Ghostbusters
Ghostbusters, 1984 
Ivan Reitman med Bill Murray och Dan Aykroyd mfl.
Tre arbetslösa parapsykologer startar ett företag att utrota onda andar.
Har spelat igenom det nya spelet till Xbox360 och tyckte Bill Murray var så jävla skön så jag tänkte att jag skulle ta och se filmen igen inom en snar framtid. Sagt och gjort. Som min fru sa ”En del filmer ska man minnas, inte se igen.” När jag såg den för många-herrans-år-sedan så var den här filmen värsta grejen, man kunde köpa actiongubbar och spöken och Ghostbusters-bilen. Nu när man såg den igen, när intellektet förhoppningsvis är lite större så kändes den faktiskt ganska rolig. Visst, man ska väl försöka att acceptera att specialeffekterna inte är på så värst hög nivå. Dom är faktiskt ganska jätte dåliga helt ärligt. Men hallå, det var 1984, jag har inga filmer att jämnföra med direkt, men det var säkert jättebra -då!
3/5
Sicko
Sicko, 2007 av Michael Moore
”USA är det enda i-landet i världen som saknar ett statssubventionerat sjukförsäkringssystem, vilket i praktiken innebär att det kan bli väldigt dyrt att vara sjuk. Ett medelålders par vars ekonomi slagits i spillror av hans hjärtproblem och hennes cancer; människor som uppfyllt försäkringsbolagens ofta absurda krav men ändå fått en saftig räkning efter utförd operation; en liten flicka som hann dö medan försäkringsbolaget krävde att hon skulle tas till ”rätt” akutmottagning. Man baxnar naturligtvis över det absurda och cyniska i att vinst automatiskt går före vård.” (SvD)
Jag gillar dokumentärer och jag gillar Michael Moore, han är inte blyg och går rakt på sak. Den här dokumentären är helt sjuk. Jag är så glad över att jag bor i Sverige. För varje dokumentär jag ser av Michael Moore om USA så hatar jag bara det landet mer och mer. Jag trodde inte det var så illa i USA, men att få en fingertopp fastsydd igen kostar 60 000kr.
