The Witches of Eastwick
.jpg "The Witches of Eastwick")
The Witches of Eastwick, 1987 av George Miller med Jack Nicholson, Cher, Susan Surandon och Michelle Pfeiffer
Tre moderna häxor längtar hett efter Mr. Right i en småstad i New England. Är anländandet utav den förmögne och oemotståndliga Daryl Van Horne en slump eller är det kvinnornas omedvetna magis verk?
Baserad på John Updikes storsäljande roman är Häxorna I Eastwick en stjärnfylld och övernaturlig fröjd.
Här är också en schysst Nicholson rulle jag såg på mycket som barn. I dagsläget känns den dock väldigt tantig. Jag tittade på den med rätt trötta ögon en kväll så fokus var kanske inte på topp. Men va fasen, jag borde kunna den utantill. Rätt hyggliga effekter för att vara 1987, bra skådespel och Pfeiffer, Surandon och Cher är värsta milfarna. Det är en kul film att se nån gång ibland i brist på annat. Den innehåller massa sköna filosofiska citat.
3/5
Drömkåken
Drömkåken, 1993 av Peter Dalle med Björn Skifs, Suzanne Reuter, Lena Nyman, Jan Malmsjö mfl.
När familjen befinner sig ute på sjön bestämmer sig Göran för att överraska fru och barn med att bli husägare. På exekutiv auktion gör han sitt livs fynd – Drömkåken. Full av förväntan möter han sen familjen på Centralen. Med bindel för ögonen på frun kör han iväg för att visa upp deras nya hem. Optimistisk och full av energi sätter Göran igång med renoveringen av den gamla trävillan. Det visar sig dock snart att Drömkåken ruvar på en livsfarlig hemlighet…
En svensk klassiker sitter fint ibland när man har lite filmtorka. Du har sett den förut och du minns på ett ungefär vad som ska hända, så du tittar lite halvhjärtat igenom den för att färska upp ditt minne spetsat med en liten nostalgitripp. Häromdagen valde jag att lata mig i soffan framför den här gamla skatten.
Helt klart så osar det ju lurvig 90-tals humor fullständigt dränkt i vardagliga överdrifter som aldrig egentligen skulle ske i verkliga livet. Vilka hantverkare skulle exempelvis riva kökstaket utan att be om lov följt av en väldigt rationell förklaring? Det är väl självklart det som är humorn, det funkade säkert i början på 90-talet, när svensk komedi hade satt sin ribba ganska lågt. Men nu känns det ganska olustigt.
Filmen börjar rätt seriöst med en typisk Svensson familj som är fruktansvärt lyckliga tillsammans, men efter husköpet och problemen som följde med så blir det där seriösa ganska snabbt larvigt. Nästintill dagisnivå. Superfåniga fjäder-ljud-effekter och konstiga vändningar. Mitt i filmen någonstans känns det som att Peter Dalle spårade ur nånstans i manus och bara fortsatte spåra ur, gav upp och lät det bli som det blev.
Den har sin charm och det är en gammal film, det kommer jag respektera och inte såga den fullständigt.
3/5
Goodfellas
Goodfellas, 1990 av Martin Scorsese med Ray Liotta, Robert DeNiro och Joe Pesci
Henry Hill växer upp på 50-talet med en dröm – att bli gangster. Han lierar sig med bossen Paul Cicero och blir vän med Tommy De Vito och den lite äldre Jimmy Conway. De tre tillbringar all tid tillsammans och med åren tar de sig högre upp i hiriarkin. På 70-talet begår Jimmy och Tommy det största rånet i landets historia, men blir paranoida och börjar metodiskt ta livet av alla som hade något med det att göra. Henry börjar också på eget initiativ smuggla och sälja kokain bakom ryggen på Cicero.
Efter att ha spelat igen Mafia II vart jag så himla sugen på att se en gammal maffia-rulle och då stog det mellan Goodfellas och Gudfadern (som jag inte har sett! skäms!), jag valde Goodfellas för den har jag sett några gånger förut och visste att det var ett säkert kort. Det var väldigt länge sedan jag såg den och tyckte det skulle vara kul att se den nu när man är lite äldre och mer filmintresserad. Är den verkligen så bra som det sägs? – Ja!
Är det nånting jag är riktigt svag för så är det filmer med en berättelseröst, och Ray Liotta har världens bästa berättelseröst. Jag kunde inte slita mig en sekund. Den är så himla intressant och stundvis otroligt rå. Joe Pescis karaktär Tommy DeVito är mannen med världens kortaste stubin och jag bara hatar honom. Karaktären, inte skådespelaren. Han har fan inte alla indianer i kanoten. Helt otroligt att denna människa en gång har levt och gjort det som han gör i filmen. Jag har fått reda på att Scorsese gjorde en liten miss med hans karaktär. Mannen som Tommy DeVito spelar var i verkligheten en stor jävla lufs och inte alls så liten och gnällig som Joe Pesci. Lite kuriosa sådär. Den enda som lever än idag är Ray Liottas karaktär Henry Hill.
Det här är utan tvekan en av de bästa filmerna jag någonsin har sett.
5/5
Predator
Predator, 1987 av John McTiernan med Arnold Schwarzenegger mfl.
Dutch har värvats av CIA för att rädda gisslan som hålls tillfångatagen av gerillan i Central-Amerika. Han och hans män stöter i samma veva på en fiende som är mer fasansfull än något annat på jorden – helt enkelt för att detta monster inte är från just jorden! De inser snabbt att de har ställts öga mot öva med en kraft som är mäktigare än deras värsta och mest kraftfulla vapen.
Men ”if it bleeds… we can kill it!”
Åh, den här filmen är något som har hängt med sedan min barndom. För att klargöra är jag 28 år, och jag såg den första gången när jag gick i 2an på lågstadiet. Jag minns speciellt en gång, när min storebror som är 10 år äldre än mig hade hyrt den, då stal jag filmen och gömde den, så att han inte skulle kunna lämna tillbaks den. Jag ville så gärna se hela filmen, istället för glimtarna man fick när man stog och lurade i brorsans rum tills han upptäckte mig. På den tiden hade jag en liten 14″ tv med inbyggd video! Några dagar senare tog jag fram den och såg den i smyg med min bästa vän. Sedan dess tog det ett bra tag tills vi kunde gå ut och leka i skogen igen.
I grund och botten är ju det här mest bara en testosteronladdad film med överflöd av vapen och explosioner och Arnold står och spänner sig så fort han får chansen. Han flexar säkert sina biceps 42 gånger på ca 100 minuter. Men med lite efterforskning så visar det sig att den har varit oscarsnominerad (!) och vunnit en del priser för bästa musik och ljudeffekter. Det var som tusan!
Det visar sig också att det inte var någon annan än självaste Jean-Claude van Damme som spelade Predator först, men trivdes inte med att bara vara en ”special-effekt” så han slutade.
och istället gav rollen till Kevin Peter Hall som var hela 219 cm!
Underbar film på alla sätt och vis, den är mig väldigt kär, men jag ska försöka ge den ett ganska rättvist betyg ändå. Vad det gäller foto och musik så är den helt klockren, när det gäller skådespel så är den väl ”sådär”. Säkert en av Arnolds bästa enligt mig, men det är fan inte perfekt. Special effekterna är, eller var förmodligen helt häpnadsväckande då, men idag så är dom väl inte tiptop, men Predators utstyrsel är däremot helt häpnadsväckande – fortfararande!
3,5/5
Kingpin
Kingpin, 1996 av Farrellys med Woody Harrelson och Randy Quaid
Roy Munson hade en gång en lysande framtid som proffionell bowlingspelare. Men den sliskige Ernie McCracken ödelade hans karriär när han fick Munsons hand skadad. Nu, 20 år senare, möter han Ishmael, en amish som drömmer om att nå toppen i bowlingvärlden. Munson ser plötsligt en genväg tillbaka till det balla livet om han nu kan hjälpa Ishmael till toppen och själv ta hem massor av pengar på vägen. Men så dyker ett spöke från det förflutna upp, den osympatiske, nästan flintskallige och självsäkre Ernie McCracken.
Det här är en av de första komedierna som fick mig att garva hejdlöst på 90-talet. Jag hade den här filmen som sömnpiller jättelänge och kunde varenda replik i filmen. Jag hade svårt att somna när jag var yngre och behövde somna framför en bra film. Den här gjorde susen! Nu, 14 år senare ser jag den igen och jag kan fortfarande många repliker ifrån filmen och jag vet precis när saker och ting ska hända. Mr. Munsons vidriga hyresvärd är en sån där sak man minns. Hon e inte mysig…
Det är en typisk bröderna Farrelly film, men överdrivna skämt, lite sexism och jättetröga karaktärer. Den är bara för bra! Dagens komedier har ingenting att hämta här! Nada!
4/5
Besökarna
Besökarna, 1988 av Joakim Ersgård med Kjell Bergqvist, Lena Endre och Johannes Brost
Detta är mer eller mindre en klassisk spökhus-skräckfilm om en familj som flyttar in i ett gammalt hus. Denna film handlar om en familj som flyttar till ett stort hus på landet. Det dröjer inte länge innan det börjar hända konstiga saker, till exempel så ramlar tapeterna i ett rum ner hela tiden.
Av någon anledning kom jag och tänka på den här gamla härliga filmen. Den här satte verkligen djupa spår i min barndom när jag stod och tittade i dörrspringan ut till tvn i vårt vardagsrum när mina föräldrar och äldre syskon tittade på den när jag var liten.
Vid ett tillfälle i filmen så sitter Frank (Pappan, Bergqvist) utanför huset de har flyttat in i och leker med sina barn vid en liten å. Sen vänder han sig om och sneglar lite på huset, men sen får han syn på nånting i vindfönstret och man ser ett ”spöke” röra sig i fönstret. Jag minns det som det vore igår -jag vart livrädd!
Sedan dess har spöken, för mig, alltid bott på vinden.
Jag såg den igen för ett litet tag sedan, just för nostalgin. Den är pinsamt dålig… Men om du kan, så rekommenderar jag dig att åka tillbaka i tiden sisodär en 22 år, hyr en moviebox (en video och en film på köpet) och se den! För då är den fan skitläbbig.
0/5
-Nu. Men då var den fan en femma!
Braveheart
Braveheart, 1995 av och med Mel Gibson mfl.
Skottland, 1200-talet. När William Wallace fru blir överfallen och mördad av engelska trupper, byts snart hans besatthet av hämnd ut mot en kallsinnig kamp för hans lands frihet. Berättelsen om Wallaces hjältemod sprider sig snabbt och inspirerar alla förtryckta att med vapen ta upp kampen mot England. Det hämndkorståg som Sir Wallace startat blir upptakten till ett grymt och kallblodigt krig.
Det finns en liten rolig berättelse första gången jag såg den här fantastiska filmen. Där vi bodde fanns det en butik ägd av skottar, mannen som ägde butiken var avlägsen släkting till filmens huvudrolls karaktär, William Wallace. Så den karl hade fått hem en VHS-screener innan filmen skulle släppas, som någon då givetvis hade fått låna av honom och sen i sin tur hamnade den hemma i min video.
Mel Gibson sätter här en extremt hög ribba för alla kommande sitta-på-häst-framför-arme-och-hålla-ett-makalöst-bra-tal.
”Aye! Fight and you may die. Run, and you’ll live, at least a while. And dying in your beds, many years from now, would you be willin” to trade all the days from that day to this, for one chance, just one chance to come back here and tell our enemies that they may take our lives, but they’ll never take our freedom!”
Makalöst bra skådespel, underbar musik, fantastiska omgivningar. Svingrymma sammandrabbningar, fina flickor och äckligt fina kläder. Jag har sett filmen säkert 10 gånger och den är lika bra varenda gång.
