Tjenare Kungen
Tjenare Kungen, 2005 av Ulf Malmros med Josefin Neldén, Cecilia Wallin och Joel Kinnaman
Det är 1984. 19-åriga Abra bor i lilla Billingsfors och är den ende punkaren. När synthbandet Happy Gigolos sticker därifrån efter en misslyckad spelning hänger hon med till Göteborg och bestämmer sig för att starta ett punkband, Tjenare kungen, tillsammans med Millan. Drömmen är att få ge ut en singel till jul.
I brist på filmtips ifrån andra och filmtorka rotade jag upp en gammal film som jag inte har sett ännu. Ulf Malmros har en förmåga att producera filmer som jag tycker om. Det var inte länge sedan jag såg Bröllopsfotografen och Smala Sussie är ju hur skön som helst. Så jag gav den här ett försök. Det känns som en typisk ungdomsfilm och de har återskapat 80-talet på ett bra sätt. Jag minns inte mycket av 80-talet själv eftersom jag är född 81, men jag har ju sett familjebilder i föräldrarnas album och det såg ju ut precis som i filmen. Axelvaddar och synt-musik. Det var kul att se. När det kommer till handlingen så känns den väl inte så superspännande. Mest underhållande på en inte så spännande-men-kul-nivå! Bra skådespel, luddigt manus och den dåligaste Ulf Malmros filmen av dom jag har sett.
3/5
The Soloist
The Soloist, 2009 av Joe Wright med Jamie Foxx och Robert Downey Jr.
Stressade kolumnisten Steve Lopez stöter ihop med gatumusikanten Nathaniel Ayers, som gått på välrenommerade musikskolan Juilliard, men som pga psykisk sjukdom nu bor på gatan. Lopez ser först bara en bra story, men när de två männen tillbringar mer tid ihop växer en slags vänskap och vilja att hjälpa fram.
Tyckte bara den här var irriterande, inte filmen. Mer karaktären Jamie Foxx spelar så brilliant. Han bara pratar och pratar och pratar och man snappar upp en tiondel av vad han säger. Robert Downey Jr. är en av mina favoriter. Så valet av film var rätt enkelt, två bra skådespelare och en sann berättelse. Givet. Men ack vad långseg den var.
3/5
This Is It
This Is It, 2009 av Kenny Ortega med Michael Jackson (duh!)
This is it är framtagen från hundratals timmar av repetitioner och inspelning bakom kulisserna när Michael Jackson förberedde sig för sina 50 konserter i London, allt i high definition och med digitalt ljud. Filmen kommer att visa Michaels karriär ur ett helt nytt perspektiv och innehåller intervjuer med några av hans närmaste vänner och samarbetspartners.
När jag var yngre, omkring 12-13 år så var Michael Jackson min absolut största idol. Jag köpte alla hans album både på CD, vinyl och kassett för alla månadspengar och veckopengar jag bara kunde. Jag delade ut flyers för alla tänkbara matställen och fick en liten slant. Jag samlade på allt med MJ. Jag hade en stor -jättestor låda med bara utklipp och bilder på honom, väggarna såg man inte längre tapeterna på för att MJ tog upp hela väggarna. Jag kan fortfarande prestera en ganska hyfsad moonwalk. Jag var faktiskt rätt bestört när jag fick höra om hans bortgång, jag kanske inte visade det i forsande tårar och krampaktiga spasmer, men en stor del av min ungdom dog med honom.
Jag, precis som alla andra MJ-fans bedyrade hans oskuld för alla anklagelser om övergrepp på barn in i det längsta, men sen vart jag äldre och MJ försvann och ögonen öppnades mer och mer att karl är fan helt kokt. Det var inte längre så självklart att han är oskyldig. Nu har han moonwalkat ut ur våra liv med en smäll, men för somliga finns han kvar och hans verk kommer alltid förbli historiska.
Bara inledningen till filmen fick mig lite ur gängorna och jag ville dränka mig i mina gamla barndomsminnen, ta fram min gamla ”MJ-hatt” och svepas in i den här dokumentären. Det är helt otroligt vilket arbete han gör, man kan inte ana hur mycket han egentligen gör innan man har sett filmen. Hans personal lyder hans minsta vink när han domderar hur saker och ting ska utföras. Emellanåt kommer producenten upp och frågar om han inte kan göra si eller så istället. Han hävdar starkt nej men återkommer med en kompromiss som är tio gånger bättre och musiken startar igen bara med en rörelse.
Han vet precis hur saker och ting ska vara- in i minsta detalj och han har verkligen de bästa av dom bästa som dansar, spelar musik och producerar konserten. Flera gånger vart jag lite tårögd måste jag säga. Han sjunger ”I’ll Be There”, och han gör det från hjärtat med världens leende och man kan se att sjunga är och har varit hela hans liv. Just titeln på låten gjorde att jag vart lite rörd. Eftersom han inte är hos oss längre- men ibland oss.
Jag gillade hela grejen med att alla kommer dit i sina mjukiskläder och repar och man får inbilla sig hur det kunde ha sett ut. Michael kommer i världens märkligaste kläder, vad sägs om ett par orangeglittriga byxor med en stor, minst lika glittrig jacka i silverpärlor? Eller pilotjacka och guldbrallor? Det var kul att se hur alla funkar backstage ihop med Michael. Det är som en ända stor familj, fast han är inte riktigt en del av den. Han är allas idol och kontakten från idol till arbetskamrat känns väldigt avlägsen.
De spelar inledningen till ”Man In The Mirror” vid ett tillfälle, samma inledning som de hade på hans begravning när de rullade ut kistan. Då böla jag lite igen, det har verkligen blivit hans avskedssignatur för mig nu. Jag hörde den på radio bara några dagar efter sändningen på tv och då vart jag också lite ledsen.
Filmen är mest bara, som den beskrivs, bilder från hans repningar, inte mycket mer än så. Ingen direkt handling förutom det självklara, men det var intressant och se hur det funka som sagt.
